Nästa morgon, när hon kom upp, fick hon veta att morbrodern och hela hans följe ridit från gården — i vredesmod. Trond hade kallat sin syster ett galet och vanvettigt kvinnfolk och sin svåger en fjant och en stackare, som aldrig förmått tygla sin hustru. Kristin blev het av harm, men hon blygdes också — hon förstod väl att det var ett grovt brott mot skick och sed som blivit begånget, när modern drivit sina närmaste från gården. Och för första gången gick det upp för henne att det var något hos modern som icke var som det skulle — att hon var annorlunda än andra kvinnor.
Medan hon stod och grubblade på detta, kom en tjänstemö och sade att hon skulle gå upp på loftet till sin far.
Men när Kristin trädde in i loftstugan, glömde hon att se sig om efter honom, ty mittemot den öppnade dörren, med ljuset rakt i ansiktet, satt en liten kvinna, som hon förstod måste vara trollpackan. Fast Kristin hade inte trott hon skulle se sådan ut.
Hon föreföll liten och späd som ett barn, ty hon satt i den stora karmstolen, som hade burits hitupp. Det hade också ställts fram ett bord åt henne, dukat med moderns finaste linneduk med den konstfullt flätade fransen. Fläsk och fågel var framsatt på silverfat; där var vin i en masurkanna, och faderns egen silverbägare hade hon att dricka ur. Hon var färdig med måltiden och höll på att torka sina små smala händer med ett av moderns bästa handakläden. Ragnfrid stod själv framför henne och höll ett mässingsbäcken med vatten åt henne.
Fru Åshild lät handduken sjunka ned på knät, smålog mot barnet och sade med klar och behaglig röst:
»Kom hit, till mig, du! — Fagra äro de barn du har, Ragnfrid», sade hon till modern.
Hennes anlete var mycket rynkigt men så skärt vitt och rosigt som ett barns, och det såg ut som om huden måste vara lika len och fin att röra vid. Munnen var röd och frisk som en ung kvinnas, och hennes stora gulbruna ögon glänste. Ett fint vitt huvudlin låg tätt omkring hennes ansikte och var hopfäst under hakan med ett guldspänne; ovanpå det hade hon ett dok av mjukt mörkblått ylle, det föll över skuldrorna och långt ned på hennes mörka välsittande klänning. Smärt och rak var hon som ett ljus, och Kristin mera kände än tänkte att hon aldrig sett en så fager och hövisk kvinna som denna gamla trollpacka, med vilken bygdens storfolk icke ville hava något att skaffa.
Fru Åshild höll hennes hand i sina gamla, mjuka; hon talade vänligt och skämtsamt till henne, men Kristin kunde ej svara ett ord. Då sade fru Åshild med ett litet skratt:
»Är hon rädd för mig, månntro?»
»Nej, nej», nästan ropade Kristin. Då skrattade fru Åshild ännu mera och sade till modern:
»Hon har kloka ögon, denna din dotter, och goda, starka händer,
