»Det blir nog bäst jag följer dig hem likaväl», sade Erlend, »här är oroligt i köpstaden i kväll»
»Kan du veta Erlend — så gammal kvinna som jag nu är — kanske låter jag mig det väl behaga att några män finna mig så fager ännu att de gitta stänga vägen för mig —»
Det var ju ej mera än en sak en ridderlig man kunde svara på detta.
Han kom hem till sin gård nästa morgon i första gryningen, stod
en stund utanför boningshusets stängda dörr, frusen, dödstrött,
hjärtesjuk och fylld av leda. Trumma upp husfolket, gå in och
krypa i säng hos Kristin, som låg med barnet vid barmen — nej!
Han hade på sig nyckeln till östra bursloftet; där lågo några varor
som han var ansvarig för. Erlend låste upp och gick in dit, drog av
sig stövlarna och samlade ihop en del vadmalsväv och tomsäckar
ovanpå halmen i sängen. Han svepte kappan om sig, kröp under
säckarna och lyckades somna från allt, uttröttad och yr i huvudet
som han var.
Kristin var blek och utvakad, när hon satte sig till morgonmålet med sitt husfolk. En av svennerna sade att han hade bjudit husbonden att komma till bords — han låg uppe i östra buren — men Erlend hade bett honom draga för fan i våld.
Erlend hade kallats att infinna sig ute vid Elgsäter efter
dagsmässan för att vara vittne vid några gårdsköp. Men han lyckades
slingra sig undan från måltiden efteråt i refektoriet och från Arne
Gjavvaldsson, som inte heller kunde stanna och dricka med
bröderna, utan nödvändigt ville ha Erlend med sig in till Ranheim.
Sedan ångrade han att han ej stannat i de andras sällskap — blev förfärad, när han gick ensam mot staden — nu var han tvungen att tänka över vad han hade gjort. Ett ögonblick var han frestad att gå rakt ned till Gregoriuskyrkan — han hade tillstånd att bikta för en av prästerna där, när han var i Nidaros. Men om han upprepade det, sedan han skriftat, så blev synden mycket större. De var bättre han väntade litet.
Hon trodde väl nu, Sunniva, att han var en kyckling, som hon tagit med bara handen. Men nej, så djävulen heller, om han hade trott en kvinna kunde ha något nytt att lära honom — och här gick han ändå och var andlös över vad han råkat ut för. Han hade inbillat sig att han var tämligen förfaren i ars amoris, eller vad de lärde kalla det. Hade han varit ung och grön, så skulle han väl känt sig stursk och tyckt det var präktigt. Men han tyckte inte om kvinnan — det galna kvinnfolket, han var led på henne, han var led på alla kvinnar utom sin hustru — han var förresten led på henne med! Vid korset, han hade varit så grundligt gift med henne,
468
