Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/479

Den här sidan har korrekturlästs

väl Guds straff för hans synder i ungdomen. Erlend skrattade för sig själv i mörkret. Fru Ingeborg måste ju inse att det var så som de klart hade framlagt det för henne. Det gällde om det nu skulle bli en av hennes söner eller av hennes frillosysters söner som norrmännen satte upp mot kung Magnus. Och hon älskade sina barn med Knut Porse så som hon aldrig älskat sina andra barn —.

Snart, snart — så var det den skarpa vinden och saltskummet han skulle famna. Gud i himlen, vad det skulle bli skönt att låta sig genomblötas av havsvågorna och blåsas frisk in till märgen — vara kvitt allt kvinnokön en härligt lång tid.

Sunniva — hon kunde tänka vad hon ville. Han gick inte dit mera. Och Kristin kunde gärna för honom fara till Jörundgård. Det skulle kanske just vara det lugnaste och bästa för henne och barnen, om de voro väl ur vägen i Gudbrandsdalen i sommar. Sedan skulle han nog bli god vän med henne igen.

Nästa morgon red han upp till Skaun. Han hade i alla fall ingen ro i sig förrän han fick veta vad hustrun tänkte göra.

Hon tog emot honom hövisk, blid och kylig, när han frampå dagen kom till Husaby. Ospord sade hon ej ett ord till honom, ej heller ett enda ovänligt ord, och hon gjorde ingen invändning när han om kvällen, liksom på försök, kom bort för att lägga sig i husbondesängen. Men när de legat en stund, försökte han tvekande lägga sin hand på hennes barm.

Kristins röst skalv, men Erlend kunde ej avgöra om det var av sorg eller förbittring, då hon viskade:

»Så usel är du väl icke, Erlend, att du vill göra detta värre för mig. Icke kan jag yppa träta med dig, då våra barn sova omkring oss. Och eftersom jag har sju söner med dig, vill jag helst att husfolket icke förstår att jag vet jag är en sviken hustru —»

Erlend låg länge innan han vågade sig till att svara:

»Ja, Gud nåde mig, Kristin, jag har svikit dig. Jag hade icke — hade icke gjort det, om jag kunde tagit det lättare att du talade så grymma ord till mig den dagen i Nidaros. — Det är icke så att jag kommit hem för att tigga dig om förlåtelse, för jag vet väl att det skulle vara ett för stort ting att be dig om nu —»

»Jag förstår att Munan Bårdsson sade sant», svarade hustrun, »den dag kommer aldrig då du stiger fram och själv tar skulden på dig, för den skada du vållat. Gud får du vända dig till och söka förlikning med — mig behöver du mindre be om tillgift än honom —»

»Ja, jag fattar det», sade Erlend bittert. Så talades de icke mera vid. Och nästa morgon red han tillbaka till Nidaros.

Han hade varit i staden några dagar då fru Sunnivas tärna kom till honom i Gregoriuskyrkan en kväll. Erlend tyckte han borde ändå tala med Sunniva en sista gång och bad flickan hålla vakt denna kväll, så skulle han komma samma väg som förut.


471