»Jag vet icke hur väl eller illa jag lider dig — du visade att jag behagade dig —»
»Och Kristin frågar ej efter din kärlek?» hånade hon. »Jag har då sett hur blitt hon plägar se på dig, Erlend —»
»Håll munnen nu!» skrek mannen. »Hon visste kanske vad jag var värd», sade han hårt och hätskt. »Du och jag kunna väl vara varandras likar —»
»Är det så», frågade Sunniva hotande, att jag skulle vara ett gissel åt dig, som du ville tukta din hustru med —?»
Erlend stod och flämtade:
»Du kan kalla det så. Men du lade dig själv i min hand —»
»Akta dig», sade Sunniva, »att icke det gisslet drabbar dig själv —»
Hon satt upprätt i sängen och väntade. Men Erlend gjorde ej min av att vare sig säga emot eller försona sig med sin väninna. Han klädde sig färdig och gick utan att säga något mer till henne.
Han var inte vidare belåten med sig själv eller det sätt varpå han skilts från Sunniva. Det lände honom ej till någon heder. Men det fick vara detsamma — han var i alla fall kvitt henne nu.
IV
Denna vår och sommar sågo de icke mycket till husbonden hemma på Husaby. De gånger han var på sin gård, bemötte han och husfrun varandra höviskt och älskvärt. Erlend försökte ej på något vis bryta ned den vägg hon reste mellan dem, ehuru han nog ofta såg forskande efter henne. För övrigt tycktes han ha mycket att tänka på utom hemmet. Om gårdens drift frågade han aldrig med ett ord.
Detta nämnde också Kristin, när han strax efter korsmässan ville att hon skulle följa med honom till Raumsdalen. Han hade ärende inåt Opland — ville hon inte ta barnen med och stanna en tid på Jörundgård, se till vänner och fränder i dalen? Men det ville inte Kristin på några villkor.
Han var i Nidaros över lagtingstiden och sedan ute i Orkedalen, så kom han hem till Husaby men fick strax brått med att göra sig redo för en Björgvinsresa. Margygran låg ute vid Nidarholm, och han väntade bara på Haftor Graut, som han skulle segla tillsammans med.
Tre dagar före Margretmässan började de slåtteranden på Husaby. Det var det härligaste väder, och när folket gick tillbaka till ängarna efter dagvardsvilan, ville Olav, rättaren, att också barnen skulle följa med.
Kristin var i klädesburen, som låg i andra våningen av riddarloftet. Huset var byggt så att en yttertrappa förde upp till detta rum, och där var en svale utanför, men tredje våningen sköt utan-
