vad det skänkt henne med de sju sönerna. Åter och åter hade glädjen över dem livat hennes hjärtas slag, ängslan för dem sargat det — de voro hennes barn, de stora gossarna med magra, kantiga pojkgestalter, liksom de varit det medan de voro så små och knubbiga att de knappast kunde slå sig, när de trillade omkull på sina färder mellan bänken och hennes knä. De voro hennes, liksom de varit det, den tid hon lyfte dem ur vaggan till sin modersbarm och måste stödja huvudet, för att det hängde på den späda halsen som en blåklocka på sin stjälk. Varhelst de kommo att vandra i världen, varthän de foro och glömde sin mor — hon tyckte att deras liv måste förnimmas av henne som en rörelse inom henne själv, de måste vara som ett med henne, liksom de varit det, när hon ensam på jorden visste om det nya liv, som låg i lönndom och drack av hennes blod och gjorde hennes klinder bleka. Omigen och omigen hade hon smakat den förlamande, svettdrypande ångesten, när hon kände att nu var åter hennes stund inne, nu skulle hon åter dragas ned i djupet, ned i födslovåndans bottenpejlande vågdal — tills hon bars upp igen med ett nytt barn i famnen; hur mycket rikare och starkare och modigare genom varje barn, det förstod hon först i kväll.
Och ändå såg hon i kväll att hon var samma Kristin från Jörundgård, som icke lärt att tåla ett omilt ord, för att hon hägnats alla dagar av en så stark och öm kärlek. I Erlends händer var hon ännu alltjämt densamma —.
Ja. Ja. Ja. Det var sant att hon hade gått och lagt på minnet år ut och år in varje sår han slagit — fastän hon alltid vetat att han icke sårat henne så som när en vuxen människa vill den andra illa, utan som när ett barn slår till sin lekkamrat under leken. Hon hade omhuldat minnet av varje gång han kränkt henne, så som man håller ett varigt sår öppet. Och varje förödmjukelse han bragt över sig själv fom att följa vart hugskott — den träffade henne som ett hudflängande gisselslag, och den vållade henne svårläkta sår. Det var ej så att hon med vilja och uppsåt gömde på agg mot sin make, hon visste att hon eljes ej var småsint men hon blev det, när det gällde honom. När Erlend var med i något, så kunde hon inte glömma — och varje minsta rispa i hennes sinne fortfor att svida och blöda och svälla och värka, när det var han som förorsakat den.
Gentemot honom blev hon aldrig klokare, aldrig starkare. Hon kunde anstränga sig för att synas duktig och djärv och from och stark också i sitt samliv med honom — det var likväl icke sant att hon var det. Alltid, alltid hade det klagat i henne av längtan, hon ville vara hans Kristin från skogarna kring Gerdarud.
Då hade hon hellre velat göra allt som hon visste var galet och syndigt, än hon ville mista honom. För att binda Erlend vid sig hade hon givit honom allt vad hon ägde, sin kärlek och sin kropp,
