den dagen i smedjan, då hon drev det sista knivstynget in i hans hjärta, mindes när de talades vid däruppe på fjället, i den stund då hon märkte att dödens dörr stod på glänt bakom hennes far. Ovärdigt är det att klaga över det öde man själv har valt —. Helge Olav, hjälp mig, så att jag nu icke må visa mig helt ovärdig min fars kärlek —!
Erlend, Erlend —. När hon mötte honom i ungdomen, blev livet för henne som en strid älv, löpande över stup och stenar. Dessa år på Husaby hade livet brett ut sig, legat vitt och rymligt som en sjö, speglande allt omkring henne. Hon kom ihåg därhemma, när Lågen under vårtiden svämmade över, låg bred och grå och mäktig i dalbottnen, bärande drivgods, som kom flytande, och lövkronorna, som voro rotfästa i djupet, vaggade på vattnet. Längre ut visade små mörka, hotfulla virvlar var strömmen gick strid och vild och farlig under den blanka ytan. Nu visste hon att så hade hennes kärlek till Erlend gått som ett stritt och farligt strömdrag under hennes liv i alla desas år. Nu bar det utför — hon visste ej till vad.
Erlend, älskade vän —!
Ännu en gång bad Kristin ett ave mot den röda aftonen. Hell och säll, Maria, full av nåd! Jag törs ej bedja dig om mer än ett, det ser jag nu; fräls Erlend, fräls min makes liv —!
Hon såg ned på Husaby och tänkte på sina söner. Nu då gården låg i aftonljuset lik en drömsyn som kunde svinna hän, nu då ängslan för barnens ovissa öde riste hennes hjärta, kom hon ihåg detta: fullt och helt tackat Gud hade hon aldrig, för de rika frukter hennes möda burit i alla dessa år, aldrig hade hon tillfullo tackat, för att hon sju gånger fått en son.
Från kvällshimlens kupol, från bygderna under henne mässade dovt de toner hon hört tusentals gånger, ljöd faderns röst, som uttytt orden för henne, då hon var barn och stod vid hans knä: så sjunger Sira Eirik i Præfatio, när han vänder sig mot altaret, och det heter på norskt tungomål:
»Sannerligen är det rätt, tillbörligt och saligt att vi alltid och allestädes tacka dig, helige Herre, allsmäktige Fader, evige Gud —»
När hon lyfte ansiktet från sina händer, såg hon Gaute komma uppåt backen, Kristin satt stilla och väntade, tills gossen stod framför henne, då sträckte hon ut sin hand och tog hans. Det var gräsvall och ingenting skymmande ett gott stycke omkring stenen som hon satt på.
»Hur har du uträttat dins fars ärende, sonen min?» frågade hon tyst.
»Som han bad mig, mor. Jag kom till gården, utan att någon såg det. Ulv var icke hemma, och då brände jag det far lämnade dig, på härden i stugan. Jag tog ut det ur duken.» Han tvekade litet. »Mor — det var nio sigill fästa vid det —»
