om henne och såg lyckligt lyssnande, när hon lekte på Lavrans’ harpa och sjöng — hon kunde så många visor, som folk inte kände till här i dalen.
Ofta sjöng hon för Kristin, när Ulvhild somnat. Och då berättade hon ibland om sin ungdom, när hon bodde söderut i landet och färdades med kung Magnus och kung Erik och deras drottningar.
En gång då de sutto så och fru Åshild berättade, undslapp det Kristin vad hon så ofta tänkt:
»Underligt tycks det mig att I alltid kunnen vara så glad, I som varit van vid —» hon avbröt sig och rodnade.
Fru Åshild såg småleende ned på barnet:
»Menar du, för det jag nu är skild från allt detta?» Hon log stilla, så sade hon: »Jag har haft min önsketid jag, Kristin, och jag är inte så dum att jag klagar, om jag nu måste hålla tillgodo med kärnmjölk och sur mjölk, för det jag druckit upp vinet och ölet. Goda dagar kunna räcka länge, om man ställer med sig och sitt med omhugsan och försiktighet; det vet allt vettigt folk, och det är därför, tänker jag, som vettigt folk måste nöja sig med goda dagar — ty de bästa dagarna, de äro dyra! Nu kalla de den en dåre som ödslar bort farsarvet sitt för att göra sig gamman i unga år. Därom må envar döma efter sin håg. Men då kallar jag en man först rätt för en dåre och en stackare, om han blir ångerköpt efteråt, och tvefalt dåre och narrarnas narr är han, om han väntar sig att vidare se till ölvännerna sina, när arvet är förspillt —
— Är det något med Ulvhild?» sporde hon blitt och vände sig till Ragnfrid, som hade gjort en häftig rörelse, där hon satt vid barnets säng.
»Nej, hon sover gott), sade modern och kom fram till Åshild och Kristin vid härden. Med handen om stången till ljurluckan stod hon och såg ned i fru Åshilds anlete.
»Detta förstår ej Kristin», sade hon.
»Nej», svarade fru Åshild. »Men hon lärde väl sina böner, innan hon förstod dem. Den stund man tarvar böner eller råd, har man sällan håg till att lära eller fatta.»
Ragnfrid drog tankfullt ihop de svarta brynen. Då liknade hennes ljusa, djupt liggande ögon sjöar under en svart skogsbrant, hade Kristin brukat tänka, när hon var liten — eller hon hade hört någon säga det. Fru Åshild såg på henne med sitt lilla halva leende. Ragnfrid satte sig på härdkanten, tog en kvist och stack in i glöden.
»Men den som ött bort sitt arv på de uslaste varor — och sedan ser en skatt han gärna ville ge livet för att äga — synes eder icke han må gräma sig över sin egen dårskap?»
»Där det handlas, där spilles det, Ragnfrid», sade fru Åshild. »Och den som vill ge sitt liv, han må våga det och se till vad han kan vinna —»
Ragnfrid ryckte ut den brinnande kvisten ur elden, blåste ut
