Själv ägde hon här i landet inga andra fränder av farsätten än Ketil Åsmundsson på Skog och Sigurd Kyrning, som var gift med farbroderns äldsta dotter. Den andra satt som änka, och den tredje var nunna. Sundbumännen tycktes inblandade i saken alla fyra. Med Erlend Eldjarn hade Lavrans kommit i sådan ovänskap genom arvskiftet efter Ivar Gjesling, att de icke velat se varandra sedan — så hon kände ej sin mosters man och hans son.
Den sjuka munken i Predikarliv var Erlends enda nära frände. Och den som stod henne närmast i världen var Simon Darre, eftersom han var gift med hennes enda syster.
Munan vaknade och gnällde. Kristin vände sig i sängen och lade barnet till bröstet vid andra sidan. Hon kunde ej ta honom med till Nidaros, så ovisst som allting var. Kanske blev det sista drycken som den lille fick vid sin mors barm. Kanske var det sista gången hon låg så och höll ett litet barn intill sig så ömt, så ömt. Om det gällde livet för Erlend —! Sälla Guds moder Maria, hade hon någon dag eller stund varit otålig över de barn Gud unnade henne att få —! Skulle detta vara den sista kyss hon fick av en sådan liten mjölksöt mun —?
V
Kristin gick till kungsgården nästa kväll, strax hon kommit till staden. Var i denna gården ha de gjort av Erlend? tänkte hon och såg sig omkring på de många stenhusen. Hon tyckte sig tänka mer på hur Erlend månde ha det, än på vad hon skulle få veta. Men det sades henne att fogden var borta ur staden.
Hennes ögon svedo efter den långa båtfärden i solglittret, och mjölken sprängde på i hennes överfyllda bröst. När tjänstefolket, som låg i stugan, hade somnat, steg hon upp och gick av och an på golvet hela natten.
Nästa dag sände hon Haldor, sin egen sven, till kungsgården. Han kom hem förfärad och olycklig — Ulv Haldorsson, hans farbror, hade tagits till fånga ute på fjorden, då han försökte komma över till klostret på holmen. Slottsfogden hade ännu icke återkommit.
Denna underrättelse skrämde också Kristin förfärligt. Ulv hade ej bott på Husaby sista året, utan setat som sysslomannens ombud, för det mesta på Skjoldvirkstad, som han nu ägde större delen av. Vad kunde detta vara för en sak, som så många män tycktes inblandade i? Hon kunde inte värja sig för den största ängslan, sjuk och utvakad som hon var.
Tredje dagens morgon var herr Bård ännu icke hemkommen. Och ett bud, som Kristin försökt få sända till sin man, kom inte fram. Hon tänkte på att söka upp Gunnulv i klostret, men orkade inte. Hon gick och gick kring golvet därhemma i stugan, med halvslutna, brännande ögon. Ibland var det som om hon gick i halv-
