skulle uppehålla den ätten, som också är min. Jag gav större delen också av mitt farsarv i hans händer. Dina söner äro de män, som stå mig närmast genom blodsband —»
»Erlend har icke handlat illa mot mig! Icke var jag bättre än han! Varför talar du så till mig, Gunnulv — aldrig var du min skriftefar. Sira Eiliv lastade icke min husbonde inför mig — han näpste mig för mina synder, när jag klagade mina vanskligheter för honom. Han var bättre präst än du — och honom är det Gud satt över mig, att jag skall höra på honom — och han har aldrig talat om att jag led någon orätt. Jag vill höra på honom!»
Gunnulv hade rest sig, när hon gjorde det. Blek och uppskakad mumlade han:
»Sant säger du. Sira Eiliv skall du lyssna till —»
Han vände sig om för att gå, då tog hon häftigt hans hand:
»Nej, gå icke från mig så! Jag minns, Gunnulv — jag minns att jag gästade dig här i denna gården, då den var din; du var god mot mig. Jag minns första gången jag mötte dig — jag var stadd i ångest och nöd, jag minns du talade till mig för att ursäkta Erlend — du kunde icke veta — Du bad och bad för mitt liv och mitt barns. Jag vet, att du ville oss väl, du hade Erlend kär —
Åh, tala ej hårt om Erlend, Gunnulv — vem av oss är ren inför Gud? Min far fick honom kär, våra barn älska sin far. Kom i håg att han fann mig svag och lätt att locka, och han förde mig hem till goda och hederliga villkor. Åh ja, det är fagert på Husaby — sista kvällen, innan jag for hemifrån, var det så fagert, solbärgningen var så skön den kvällen. Vi ha levat mången god dag där, Erlend och jag. — Ehur det går, ehur det går, så är han min husbonde, som jag älskar —»
Gunnulv stödde sig med båda händerna på staven, som han alltid begagnade, när han gick ut ur sitt kloster.
»Kristin —. Bygg ej på solfallsfägring och på den — älskog — som du minnes, nu då du fruktar för hans liv.
Jag minns, medan jag var ung — endast subdjäkne — Gudborg, som Alf på Uvåsen fick, hon tjänade då på Siheim; hon blev skylld för att ha stulit en gullring. Det blev uppdagat att hon var oskyldig, men skammen och skräcken hade skakat henne så att fienden fick makt med henne; hon gick ned till sjön och ville kasta sig i. Det vittnade hon sedan ofta för oss att då syntes världen henne så fagert gyllenröd, och vattnet lyste och kändes så ljumt och skönt, men när hon stod i det till midjan, kom hon att nämna Jesu namn och göra korstecknet — och då blev all världen grå och vattnet kallt, och hon såg vart hon ärnat fara hädan —»
»Då vill jag icke nämna dety — Kristin talade med låg röst, hon stod stel och rak i ryggen — »trodde jag det att jag då skulle bli frestad att svika min herre när han är i nöd — Men jag tänker icke att Kristi namn, utan snarare fiendens kunde vålla det.
488
