lågan och krökte sin hand om den glödande ändan, så att det lyste blodrött mellan fingrarna.
»Åh, det är ord och ord och ord allenast, fru Åshild!»
»Det är nu heller icke mycket som är värt att man köper det så dyrt, Ragnfrid», sade den andra »—som för sitt liv!»
»Jo», sade modern häftigt. »Husbonden min», viskade hon nästan ohörbart.
»Ragnfrid», sade fru Åshild dämpat, »så har mången mö tänkt när hon frestat att binda en man vid sig och givit sin jungfrudom för det. Men har du icke läst om män och jungfrur som gåvo allt vad de ägde åt Gud och gingo i kloster eller vandrade ut i ödemarken blotta och bara — och så ångrade det efteråt? Ja, de kallas för dårar i de gudeliga böckerna, och det vore väl syndigt att tänka det Gud bedragit dem på deras vinst.»
Ragnfrid satt alldeles stilla en stund. Då sade fru Åshild:
»Nu får du komma, Kristin, nu är det tid för oss att gå ut och samla dagg till Ulvhilds morgontvagning.»
Där ute låg tunet vitt och svart i månsken. Ragnfrid följde med dem över gårdsplanen ned till grinden vid kålgården. Kristin såg henne stå och luta sig mot den, smal och svart, medan barnet tömde daggen från de stora iskalla kålbladen och ur daggkåpans veck ned i faderns silverbägare.
Fru Åshild gick tyst vid Kristins sida. Hon var endast med för att vaka över henne, ty det var icke gott att släppa ut ett barn allena en sådan natt. Men daggen fick mera kraft, om den samlades av en ren mö.
När de kommo tillbaka till grinden, var modern borta. Kristin skalv av köld, när hon lämnade den iskalla bägaren i fru Åshilds händer. Hon sprang i sina våta skor bort mot loftet, där hon nu låg med fadern. Hon hade satt foten på det första trappsteget; då trädde Ragnfrid ut ur skuggan under loftsvalen. I händerna bar hon en skål med en rykande dryck.
»Här har jag värmt litet öl åt dig, dotter», säger modern.
Kristin tackade och satte munnen till det. Då frågade Ragnfrid:
»Kristin, de bönerna och det andra fru Åshild lär dig — det är väl icke synd eller gudlöshet i det?»
»Det kan jag aldrig tro», svarade barnet. »Det är Jesu namn och Jungfru Marias och helgonens namn i dem alla —»
»Vad är det hon lärt dig?» frågade modern igen.
»Åh, om örter — och att stämma blod och läsa mot vårtor och sura ögon — och mot mal i kläder och möss i fatburen. Och vilka örter man skall plocka i sol, och vilka som ha kraft i regn. Men bönerna får jag icke säga till någon, ty då mista de sin kraft», sade hon hastigt.
Modern tog den tömda skålen och ställde den på trappan. Och
42
