många gånger ställt sig oklokt, så kunde han dock lägga sina ord väl och förståndigt, så att det låg nära till hands att tro att han nu sent omsider blivit vis av skadan. Simon tänkte att antagligen fanns det de som vetat om Erlends förehavande och knuffat fram honom, men det skulle förundra honom om de bundit sig så fast att de icke kunde dra sig undan nu och låta Erlend bli stående med blottad rygg.
Simon trodde sig ha förstått att Erlend själv icke väntade sig annat, och han tycktes beredd att få böta dyrt för sitt vågspel. »När ko ligger i kärr, får den ta i vid rumpan som är ägare», sade han och skrattade litet. Eljes hade ju Erlend icke kunnat säga mycket i tredje mans närvaro.
Simon undrade själv över att återseendet med svågern hade upprört honom så. Men den lilla trånga tornkammaren där Erlend bad honom sitta ned på sängen — den gick från vägg till vägg och fyllde halva rummet — Erlends raka, smärta gestalt, sådan han stod vid den lilla ljusöppningen i muren — Erlend alldeles orädd, klarögd, plågad varken av fruktan eller hopp — det var en frisk, kylig, manlig karl, nu då allt kvalm, all spindelväv av älskogskättja och kvinnopjoller hade blåst av honom. Ehuru det dock var kvinnor och älskog som bragt honom dit, med alla hans djärva planer omintetgjorda redan innan han fått sätta dem i verket. Men det tycktes Erlend själv ej tänka på. Han stod där som en man som vågat det dristigaste spel och förlorat och visste att bära nederlaget manligt och värdigt.
Och hans förvånade och glada tacksamhet, när han fick se svågern, klädde honom väl. Simon hade då sagt:
»Minns du ej, svåger, den natt då vi vakade tillsammans hos vår svärfar. Vi räckte varandra handen, och Lavrans lade sin ovanpå — vi lovade varandra och honom att vi alltid skulle stå samman som bröder.»
»Ja.» Erlends ansikte lyste av leendet. »Ja, Lavrans tänkte visst icke att du någonsin skulle tarva min hjälp.»
»Det var ju rimligast», sade Simon orubblig, »att han menade att du i dina villkor kunde bli ett stöd för mig, och ej att du skulle tarva hjälp av mig.»
Erlend log som förut: »Lavrans var en klok man, Simon. Och så underligt det månde låta — jag vet att han höll mig kär!»
Simon tänkte, ja, det skulle Gud veta, att det var underligt, man han själv — trots allt han visste om Erlend och trots allt den andre gjort honom — han kunde ej värja sig för att nu känna något liknande en brors ömhet för Kristins make. Då frågade Erlend efter henne.
Simon talade om hurudan han funnit henne, sjuk och full av ångest för mannen. Olav Hermansson hade lovat utverka att hon skulle få besöka honom, så snart herr Bård kommit hem.
492
