»Icke innan hon är frisk!» bad Erlend fort och ängsligt. Den underligt flickaktiga rodnaden for över hans bruna, orakade ansikte. »Det är det enda jag fruktar, Simon — att jag icke skall kunna bära det väl, när jag återser henne!
Men strax efter sade han lugnt som förut:
»Jag vet du kommer att stå trofast vid hennes sida, om hon blir änka i år. Fattiga bli de dock icke, hon och barnen, med det arv hon har efter Lavrans. Och då har hon dig i närheten, om hon bor på Jörundgård.»
Dagen efter nativitas Mariæ[1] kom drotsen, herr Ivar
Ogmundsson, till Nidaros. Det tillsattes en nämnd av tolv av kungens
handgångna män nordanfjälls ifrån, som skulle döma i Erlend
Nikulaussons sak. Herr Finn Ogmundsson, drotsens bror, hade blivit utsedd
att föra talan mot honom.
Under sommarens lopp hade emellertid den händelsen inträffat att Haftor Olavsson av Godö dödat sig själv med den lilla dolk, som varje fånge fått behålla för att skära maten med. Inspärrningen sades ha tagit så på Haftor att han icke haft förståndets fulla bruk. Erlend sade till Simon, när han hörde det, att nu behövde han då inte vara rädd för Haftors mun. Men han var dock mycket uppskakad.
Småningom hade det blivit så att vakten emellanåt gick ut ett ärende, när Simon eller Kristin var hos Erlend. Båda två förstodo de — och talade sinsemellan om det — att Erlends första och sista tanke var att komma igenom denna sak utan att hans medskyldiga bleve röjda. Till Simon sade han det en dag rent ut. Han hade lovat alla som han rådplägat med att han skulle hålla i repet på sådant sätt att han själv fick hugget över nävarna, om det kom därhän, »och ännu har jag då aldrig svikit någon som satte sin lit till mig». Simon såg på mannen — Erlends ögon voro blå och klara; det var tydligt att han sade detta om sig själv i god tro.
Det hade ej heller lyckats kungens ombudsmän att spåra upp någon annan, som haft del i Erlends högförräderi än bröderna Greip och Torvard Toressöner på Möre, och dessa ville ej vidgå att de vetat om att Erlends plan gått ut på annat än att han och flere med honom velat förmå hertiginnan att låta junker Håkon Knutsson uppfostras i Norge. Sedan skulle stormännen framhålla för kung Magnus att det vore till gagn för båda hans riken, om han gåve sin halvbroder kunganamn i Norge.
Borgar och Guttorm Trondssöner hade lyckats undkomma från kungsgården på Veöy — ingen visste hur, men folk gissade att Borgar fått kvinnohjälp; han var mycket vacker och något lättsinnig. Ivar av Sundbu satt ännu i Mjöskastellet; ung Håvard tycktes bröderna ha hållit utanför sina rådslag.
- ↑ 8 september.
