Samtidigt med att hirdstämman hölls i kungsgården, hade ärkebiskopen konsilium i sin borg. Simon var en man som hade många vänner och bekanta; han kunde skaffa Kristin underrättelser. Alla höllo för troligt att Erlend bleve landsförvist och dömd förlustig sina egendomar, som då hemfölle till konungen. Erlend sade också att så skulle det nog gå; han var vid gott mod — han ämnade ta sin tillflykt till Danmark. Så som sakerna stodo där i landet, var där alltid öppen väg för en rask och vapenduglig man, och fru Ingeborg skulle säkert välkomna hans hustru som sin frändekvinna och visa henne tillbörlig heder. Barnen finge Simon ta till sig, men de två äldsta sönerna ville Erlend dock helst ha med sig ut —.
Kristin hade icke varit utom staden en dag under hela denna tid och hade ej sett sina barn — så när som på Nåkkve och Björgulf; de hade kommit ridande till gården en kväll ensamma. Modern behöll dem hos sig några dar, men så skickade hon dem till Råsvold, där fru Gunna tagit de små till sig.
Erlend ville ha det så, och hon var rädd för de tankar som kunde uppstå hos henne, om hon skulle se sina söner omkring sig, höra deras frågor och försöka sätta dem in i sakerna. Hon kämpade för att skjuta undan alla tankar och minnen från de år hon varit gift på Husaby. Så rika hade de varit att nu tycktes de henne som en enda stor ro — liksom det är ett slags ro över havet i böljegång, om man ser det nog högt uppifrån, från en bergshöjd. Vågorna, som jaga varandra, äro som en oföränderlig enhet; så hade livet böljat genom hennes sinne under dessa innehållsrika år.
Nu var det åter som i de unga åren, då hon hade satt sin åtrå efter Erlend mot allt och alla. Nu var hennes liv åter en enda förväntan från stund till stund, mellan de stunder då hon fick se sin man, satt vid hans sida på sängen i tornrummet i kungsgården, talade med honom lugnt och stilla — tills det kunde hända att de blevo ensamma ett litet ögonblick och kastade sig intill varandra i heta, ändlösa kyssar och vild omfamning.
Eljest satt hon i Kristkyrkan, i timtal. Hon låg på knä och stirrade upp mot Sankt Olavs gyllne skrin bakom högkorets gallerdörrar. Herre, jag är hans hustru. Herre, jag höll fast vid honom, då jag var hans i synd och orätt. Genom Guds misskund blevo vi två ovärdiga helgade i gemenskap genom helig vigsel. Brännmärkta av syndens brandsår, tyngda av syndens börda kommo vi tillsamman till Guds hus tröskel och mottogo tillsamman Frälsarens lekamen av prästens hand. Skulle jag nu klaga, om Gud prövade min trohet, skulle jag nu tänka på annat än att jag är hans hustru och han är min husbonde, så länge vi båda leva —.
Torsdagen före Mikelsmässan hölls hirdmansstämma och fälldes dom över Erlend Nikulausson av Husaby. Han blev befunnen skyldig till att ha velat svikligen beröva kung Magnus land och undersåtar, resa uppror mot kungen inom riket och föra in i Norge lejd
494
