Erlends ord hade gjort starkt intryck, sade Arne Gjavvaldsson. Men så hade han till sist, då han nämnde att de väntat sig stöd av kyrkans män, gjort en hänsyftning på de gamla ryktena, från den tid då kung Magnus var i uppväxtåldern, och det hade varit oklokt, menade Arne. Ärkesbiskopens official[1] hade tagit skarpt till orda häremot — ärkebiskop Pål Bårdsson hade ju, både medan han var kansler och nu, hyst stor kärlek till kung Magnus för hans gudeliga sinnelags skull; och folk ville helst glömma att dessa rykten någonsin gått om deras kung; nu skulle han ju också gifta sig med en jungfru, grevens av Namur dotter — hade det någonsin varit sanning däri, så hade väl Magnus Eriksson nu alldeles vänt sig från slikt.
— Arne Gjavvaldsson hade visat Simon Andresson den största vänskap, medan denne var i Nidaros. Det var nu också Arne som påminde Simon om att Erlend borde kunna överklaga denna dom såsom olagligt fälld. Efter lagbokens ord skulle talan ha förts mot Erlend av en av hans jämlikar, men herr Finn av Hestbo var riddare och Erlend väpnare. Det var då troligt, ansåg Arne, att en ny nämnd skulle finna att strängare straff än landsförvisning kunde Erlend icke dömas till.
Vad det angick som Erlend framhållit om en sådan styrelse som han menade att landet vore bäst tjänt med — så hade det ju låtit vackert, ja. Och alla visste var den man var till finnandes som nog gärna ville stå vid rodret och styra denna kurs, medan konungen var vid omyndig ålder — Arne rev sig i den grå skäggroten och gav Simon en menande blick.
»Det har varken hörts eller sports något av honom i sommar?» sade Simon lika förstulet.
»Nej. Ja, han säger han är i konungens onåd och står utanför alla slika saker, har jag hört. Det är år och natt sedan han hållit ut så länge med att sitta hemma hos sig och höra fru Elin snacka. Döttrarna hans äro lika fagra och lika enfaldiga som modern, säger folk.»
Erlend hade hört sin dom med orubbligt lugn min, och han hade
hälsat herrarna vid hirdstämman lika höviskt, fritt och vackert, när
han fördes ut, som då han kom in. Han var lugn och munter, när
Kristin och Simon fingo tala med honom nästa dag. Arne
Gjavvaldsson var med dem, och Erlend sade att han ville följa Arnes råd.
»Aldrig kunde jag få Kristin här med mig till Danmark förr i världen», sade han och lade ena armen om hustruns midja. »Och jag hade alltid slik håg till att fara ut i världen med henne —.» Det gick som en skälvning över hans anletsdrag — och med ens kysste han häftigt hennes bleka kind utan att bry sig om de två som sågo på.
- ↑ Biskopens ställföreträdare vid den kyrkliga jurisdiktionen.
496
