Simon Andresson reste ut till Husaby för att ordna med flyttningen av Kristins lösöre till Jörundgård. Han rådde henne också till att sända barnen till Gundbrandsdalen med samma lägenhet. Kristin sade:
»Mina söner skola icke vika från fädernegården, förrän de drivas dädan.»
»Jag skulle icke bida på det, om jag vore du», sade Simon. »De äro så unga att de kunna ej rätt fatta denna sak. Det vore bättre du läte dem fara från Husaby i den tro att de endast skola gästa sin moster och se sin mors arvegods i dalen.»
Erlend gav Simon rätt i detta. Det blev dock så att bara Ivar Skule följde med sin mosters man söderut. Kristin kunde ej förmå sig till att skicka de två små så långt bort från sig. Då Lavrans och Munan fördes till henne i stadshemmet och hon såg att den yngste ej kände igen henne, brast hennes självbehärskning. Simon hade inte sett henne fälla en tår, sedan första kvällen, då han kom till Nidaros — nu grät och grät hon över Munan, som sprattlade och fäktade under moderns ivriga omfamning och ville till sin fostermor, och hon grät över lill-Lavrans, som kröp upp i moderns knä och tog henne om halsen och grät med, för att hon grät. Hon behöll nu de två små hos sig och likaså Gaute, som ej ville fara med Simon — det tycktes henne ej heller tillrådligt att släppa ur sikte det barnet, som bar en så alltför tung börda för sin ålder.
Sira Eiliv hade fört barnen till staden. Han hade anhållit hos ärkebiskopen om orlov från sin kyrka och tillåtelse att gästa sin bror i Tautra; det fick Erlend Nikulaussons huspräst gärna. Nu tyckte han att Kristin icke kunde sitta i staden med så många barn att draga försorg om, och han erbjöd sig att ta Nåkkve och Björgulf med sig ut till klostret.
Sista kvällen, innan prästen och gossarna skulle fara — Simon hade då rest med tvillingarna — biktade Kristin för den fromme och renhjärtade man som varit hennes andlige fader alla dessa år. De sutto många timmar tillsamman, och Sira Eiliv lade henne på hjärtat att vara ödmjuk och lydig mot Gud, tålig, trofast och kärleksfull mot sin äkta make. Hon låg på knä framför bänken där han satt; då steg Sira Eiliv upp, knäböjde vid hennes sida, ännu iförd den röda stolan, sinnebilden av Kristi kärleks ok, och han bad länge och brinnande utan ord. Men hon visste att han bad för den far och mor och de barn och det husfolk vilkas själahälsa han under alla dessa år så trofast beflitat sig om att främja.
Dagen efter stod hon på stranden vid Bratören och såg lekbröderna från Tautra hissa segel på den båt som skulle föra bort prästen och hennes båda äldsta söner. På hemvägen gick hon in i minoriternas kyrka och stannade där tills hon trodde sig nog stark för att kunna våga sig hem till sin egen gård. Och om kvällen, när
