flicka, så det blev tungt för henne att komma fram, fastän männen hjälpte henne, så mycket de förmådde. De hunno ej längre den dagen än mitt in på fjället mellan Drivstugan och Hjerdkinn, och då det började mörkna, måste de söka lä i en björklid och gräva ned sig i snön. På Toftar fingo de hyra hästar; här råkade de ut för dimma, och när de kommo litet nedåt dalen, fingo de regnväder. När de flere timmar efter mörkrets inbrott redo in på Formotunet, tjöt vinden kring knutarna, älven brusade, och det susade och ven från liderna. Tunet var som ett träsk och dämpade ljuden av hovslagen — i lördagskvällens nonshelg syntes ej tecken till liv på den stora gården, och varken folk eller hundar tycktes varsebli deras ankomst. Ulv dunkade på storstugans dörr med sitt spjut; en karl kom och öppnade. Strax efter stod Simon själv i förstudörren, bred och mörk mot ljusskenet bakom, med ett barn på armen; han drev de skällande hundarna tillbaka. Han gav till ett rop, när han kände igen sin svägerska, satte ned barnet och drog in henne och Gaute, medan han själv befriade dem från de genomvåta ytterplaggen.
Det var gott och varmt i rummet men mycket kvavt, ty det var en stuga med murad ugn och platt tak under högloftet. Och där var fullt med folk — och barn och hundar myllrade fram ur var vrå. Så urskilde Kristin sina två småsöners ansikten, röda, varma och glada, därinne bakom bordet, på vilket ett ljus stod och brann. De kommo nu fram och hälsade litet främmande på modern och brodern — Kristin kände att här kom hon nu och störde folks trevnad och gamman. För övrigt var rummet i en enda oreda, och för vart steg hon tog, trampade hon på knastrande nötskal — de lågo över hela golvet.
Simon skickade karlar och kvinnor varjehanda ärenden, och stugan utrymdes av både stort folk och flertalet barn och hundar — det var grannar och deras följe. Medan han frågade och hörde på henne, fäste han ihop rocken och skjortan, som varit öppna ända in på den bara, håriga barmen. Barnen hade styrt till honom så där, sade han ursäktande. Han såg förfärligt ovårdad ut, bältet satt på sned, han var mycket smutsig på kläderna och på händerna, sotig i ansiktet och full av damm och skräp i håret.
Strax efter kommo två tjänarinnor och förde Kristin och Gaute över till Ramborgs frustuga. Där var en brasa i eldstaden, brådskande tärnor tände ljus, bäddade och hjälpte henne och gossen att få på torra kläder, medan andra dukade fram mat och dryck på bordet. En halvstor flicka med silkeflätat hår räckte henne ölmuggen, som fradgan stod över. Det var Simons äldsta dotter, Arngjerd.
Så kom han själv in; han hade snyggat sig och var mera som Kristin var van att se honom, vackert och prydligt klädd. Han ledde sin lilla dotter vid handen, och Ivar och Skule följde med honom.
