Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/508

Den här sidan har korrekturlästs

Kristin frågade efter sin syster, och Simon svarade att Ramborg hade följt med Sundbukvinnorna ned till Ringheim; Jostein hade hämtat sin dotter Helga, och så hade han velat ha även Dagny och Ramborg med sig — han var en sådan munter, vänsäll gammal man och hade lovat ta väl vara på de tre unga kvinnorna. Så kanske Ramborg stannade där i vinter. Hon väntade ett barn vid Mattiasmässotiden — Simon själv hade ju tänkt ätt han kunde komma att behöva vara hemifrån i vinter, då hade hon det trevligare där hos de unga frändekvinnorna. Nej, för hushållet här på Formo gjorde det ingen skillnad, om hon var hemma eller borta, skrattade Simon — han hade då aldrig fordrat att det unga barnet, Ramborg, skulle sträva med det stora hushållet.

Om Kristins planer sade Simon strax att han ville resa med henne söderut. Där hade han så många fränder och sin fars och egna vänner från förr i världen, så där hoppades han kunna hjälpa henne bättre än i Trondheim. Om det vore klokt av henne att uppsöka konungen själv, skulle han där lättare kunna få klart för sig. Han skulle vara resfärdig om tre, fyra dagar.

De följdes åt till mässan nästa morgon, som var en söndag, och sedan gästade de Sira Eirik hemma på Romundgård. Prästen var nu gammal; han tog hjärtligt mot Kristin och tycktes mycket sorgsen över hennes olycksöde. Så gingo de bort till Jörundgård.

Husen voro desamma, och i rummen funnos samma sängar bänkar och bord. Det var nu hennes egen gård; det föreföll troligast att här skulle hennes söner växa upp, och här skulle hon själv en gång lägga sig ned och sluta sina ögon. Men aldrig hade hon känt så klart som i denna stund att livet i detta hem hade uppburits av hennes far och mor. Vad de än månde haft att kämpa med i det fördolda — till alla som levde omkring dem hade det strömmat värme och hjälp, frid och trygghet.

Orolig och tung till sinnes som hon var, tröttade det henne litet, när Simon pratade om sina egna angelägenheter, gården och barnen. Hon förstod själv att det var orimligt av henne; han var villig att hjälpa henne, så mycket han förmådde, hon insåg att det var vackert gjort av honom att för hennes skull lämna hemmet till julhelgen och fara från sin hustru under sådana omständigheter — han tänkte säkert mycket på om han nu skulle få en son, han hade ju bara det enda barnet med Ramborg, fast de snart varit gifta i sex år. Hon kunde icke vänta att han skulle lägga hennes och Erlends olycka så på sinnet att han därvid alldeles skulle glömma bort all glädje över sina egna goda villkor — men det var underligt att gå tillsamman med honom här, där han tycktes så glad och varm och trygg i sitt hem.

Omedvetet hade Kristin föreställt sig att Ulvhild Simonsdotter skulle vara lik hennes egen lilla syster, som hon fått sitt namn efter — vara ljus och späd och genomskinlig. Men Simons lilla dotter var

500