plötsligt slog hon armarna om dottern, tryckte henne hårt intill sig och kysste henne. Kristin kände att moderns kinder voro våta och heta:
»Gud och Vår Fru beskärme och bevare dig mot allt ont — vi äga icke annat än dig nu, din far och jag, vid vilket ej det onda er rört. Kära, kära — glöm aldrig att du är din fars käraste fröjd —»
Ragnfrid gick tillbaka till vinterstugan, klädde av sig och kröp upp i sängen till Ulvhild. Hon krökte armen om barnet och lade sitt ansikte nära intill den lillas, så att hon kände värmen av Ulvhilds kropp och den skarpa svettlukten från det fuktiga barnahåret. Ulvhild sov djupt och lugnt som alltid efter fru Åshilds aftondryck. Det doftade bedövande av Jungfru Mariæ sänghalm, som det var bäddat med under lakanet. Likafullt låg Ragnfrid länge sömnlös och stirrade upp mot den lilla ljusfläck i taket där månen sken genom ljurens hornruta.
Borta i den andra sängen låg fru Åshild, men Ragnfrid visste aldrig om hon sov eller var vaken. Aldrig låtsade den andra om den bekantskap som varit mellan dem båda i forna dagar — detta skrämde Ragnfrid så. Och aldrig tyckte hon sig ha varit så bittert ängslad och hjärtekvald som nu — ehuru hon nu visste att Lavrans återfick sin fulla hälsa och Ulvhild skulle få leva.
Det syntes som om fru Åshild fann nöje i att tala med Kristin, och för var dag som gick, blev den lilla mön allt bättre vän med henne.
En dag, då de gått ut för att plocka örter, sutto de tillsammans på åsens sluttning, på en liten grön plats upp under uren. De kunde se ned på tunet vid Formo och urskilja Arne Gyrdsons röda tröja; han hade ridit bort med dem och skulle passa på deras hästar, medan de voro uppe i liden efter örterna.
Medan de sutto så, omtalade Kristin för fru Åshild sitt möte med dvärgmön. Hon hade ej tänkt på det alls under många år, men nu kom det för henne. Och medan hon talade, fick hon som en förnimmelse av att det fanns någon likhet mellan fru Åshild och dvärgfrun — ehuru hon ju hela tiden väl visste att de icke liknade varandra.
Men när hon talat ut, satt fru Åshild tyst en stund och såg ned över dalen; till sist sade hon:
»Det var klokt att du flydde, efter du var bara barnet den gången. Men har du aldrig hört talas om folk som tagit emot det guld dvärgarna bjödo dem och bundit trollet i sten efteråt?»
»Jag har hört slika sägner», sade Kristin, »men aldrig tordes jag göra så. Och det tyckes mig icke vackert heller.»
»Det är gott, när man icke törs göra vad som icke synes en vackert», sade fru Åshild och log litet. »Men det är icke så bra, när man tycker en sak icke är vacker, för det man icke törs göra
