klockorna började ringa i kyrkorna, strömmande folk ut från alla gårdar, och Simon måste leda Kristin vid handen. Då och då såg han på henne i smyg. Hon hade blivit mycket mager denna höst, men det var som om hennes högresta, smärta gestalt återfått något av ungmöns mjuka och stilla behag. Över det bleka ansiktet hade åter kommit hennes ungdoms uttryck av ro och blidhet, som täckte en djup och dold, lyssnande spänning. Hon hade fått en underlig gengångaraktig likhet med den unga Kristin från den julen för länge sedan —. Simon tryckte hennes hand, utan att veta att han gjort det, förrän hon kramade hans fingrar till svar. Han såg upp — hon log och nickade, och han förstod att hon tagit hans handtryckning för en uppmaning att hon skulle hålla sig modig — och nu ville hon visa att hon var det.
När de stora helgdagarna voro över, gick Kristin ut till klostret och bad att få bjuda abbedissan och de systrar som ännu voro kvar sedan hennes tid sin vördsamma hälsning. Hon var då i abbedissans mottagningsrum en liten stund. Efteråt gick hon in i kyrkan. Hon märkte att inom klostrets murar hade hon ingenting att göra. Systrarna hade tagit vänligt emot henne, men hon såg att för dem var hon endast en av de många ungmör som tillbragt ett läroår här — hade de hört något skvaller om att hon skilt sig från de andra ungdöttrarna på något vis, och det icke i god mening, så låtsade de icke därom. Men det året här i Nonneseter, som var så överväldigande stort i hennes liv, gällde så föga i klostrets, Hennes far hade köpt sig och de sina andel i klostrets förböner för själarna; den nya abedissan; fru Elin, och systrarna skulle bedja för hennes och hennes mans frälsning, sade de. Men hon kände att hon ingen rätt hade att tränga sig in och oroa nunnorna med sina besök. Deras kyrka stod öppen för henne som för alla människor; hon kunde stå i den norra koromgången och höra sången av de rena kvinnorösterna från koret, se sig om i det kända rummet, på altarna och bilderna — och när systrarna lämnat kyrkan genom dörren till klostergården, kunde hon gå fram och knäböja vid fru Groa Guttormsdotters gravsten, tänka på den kloka och kraftfulla, vördiga modern, vars råd hon icke förstått eller brytt sig om att följa — annan hemortsrätt hade hon ej i denna Kristi tjänarinnors boning.
Sist i helgen kom herr Munan till henne — han hade först nu fått veta att hon var i staden, sade han. Han hälsade hjärtligt på henne, på Simon Andresson och på Ulv, som han hela tiden kallade sin frände och kära vän. Det torde bli svårt för dem att få träffa Erlend, ansåg han, bevakningen var sträng — själv hade han icke lyckats få tillträde tili sin systrung. Men Ulv sade skrattande, när riddaren ridit sin väg, att han ej trodde Munan gjort så stora ansträngningar — han var så innerligt rädd för att bli inblandad i saken, så han tordes knappt höra den nämnas. Munan hade blivit
502
