»Ja. Men —. Åh Erlend, Erlend, Erlend —»
Vid det vilda skriket for mannen upp — Kristin hade kastat sig framstupa, med huvudet ned på armarna vaggade hon från ena sidan till den andra och fortfor att ropa på Erlend mellan skälvande, stönande snyftningar, som tycktes slita sig lös ur hennes kropp, fylla hennes mun med gråt, bubbla och spruta fram —.
»Kristin — i Jesu namn!»
Då han grep om hennes överarmar och försökte lugna henne, kastade hon sig intill honom med hela sin kroppstyngd, tog honom om halsen, medan hon gråtande fortsatte att ropa sin mans namn.
»Kristin — lugna dig —», han tryckte henne i sin famn och förstod att hon icke märkte det, hon grät så att hon inte kunde stå upprätt ensam. Då lyfte han upp henne i sina armar — pressade henne intill sig ett ögonblick, så bar han henne bort till sängen och lade ned henne på den.
»Lugna dig», bad han omigen, med kvävd röst och nästan hotande — lade sina händer över hennes ansikte, och hon grep om hans handled och arm och klängde sig intill honom:
»Simon — Simon — å, han måtte räddas —»
»Jag gör vad jag kan, Kristin — nu skall du lugna dig!» Han svängde plötsligt runt, gick mot dörren och ut. Han ropade, så att det ekade mellan husen, på den tjänstemö som Kristin hade statt här i Oslo. Hon kom springande, och Simon sade åt henne att gå in till husfrun. Strax därpå kom flickan ut igen — hennes matmor ville vara ensam, sade hon förskräckt till Simon, som stod kvar på samma fläck.
Han nickade och gick bort till stallet, stannade där, tills Gunnar, hans sven, och Ulv Haldorsson kommo för kvällsutfodringen. Simon gav sig i tal med dem och gick tillsammans med Ulv upp till boningshuset igen.
Kristin såg ej mycket till sin svåger nästa dag. Men efter non,
då hon satt och sydde på ett plagg, som hon ville ha med sig ut
till sin man, kom han springande in, sade ingenting till henne, såg
inte på henne, utan öppnade brådskande sitt reseskrin, fyllde sin
silverbägare med vin och for ut igen. Kristin steg upp och gick
efter. Utanför dörren till huset stod en främmande man och höll
ännu sin häst — Simon drog en guldring från sitt finger, släppte
ned den i bägaren och drack den nykomne till:
Kristin gissade vad det gällde och ropade glad:
»Du har fått en son, Simon»
»Ja.» Han slog sändebudet på skuldran, då denne tackande stack in bägaren och ringen innanför sitt bälte. Så tog Simon sin hustrus syster om livet och snurrade henne runt. Han såg så glad ut att Kristin måste lägga sina händer på hans axlar — då kysste han henne mitt på munnen och skrattade högt.
506
