för honom och för de gode män som röjts genom hans enfaldiga lättsinne.
Men han måste försöka alla utvägar för att hjälpa henne och hennes make, Och nu började han hoppas; ty kanske Gud och Jungfru Maria, eller något av de helgon som han brukat hedra med offer och allmosegärd, skulle vilja understödja honom också här.
Han kom till Aker tämligen sent nästa kväll. En uppsyningsman
tog emot honom och skickade i väg svenner, dels med hästarna och
dels med hans sven till borgstugan, men själv gick han till det
loft där riddaren satt och drack. Strax efter kom herr Erling själv
ut på loftsvalen och stod där, medan Simon gick uppför trappan;
sedan hälsade han gästen välkommen, nog så höviskt, och
förde in honom i buren, där Stig Håkonsson från Manvik satt och
en helt ung man, som var Erlings enda son, Bjarne Erlingsson.
Så blev han då undfägnad på bästa vis, tjänstefolk tog hans ytterplagg och bar in mat och dryck. Men han anade att männen anade — i varje fall herr Erling och Stig — vad han kommit dit för, och han kände att de höllo sig tillbakadragna. När så Stig började tala om att det var sällsynt att se honom i denna landsända, han nötte icke ut trösklarna hos sina forna fränder — ja, hade han egentligen varit längre söderut än till Dyfrin, sedan Halfrid dog? — då svarade Simon nej, icke förrän i vinter. Men nu hade han varit i Oslo i några månader med sin hustrus syster, Kristin Lavransdotter, som var gift med Erlend Nikulausson.
Därpå tego de litet. Så frågade herr Erling artigt efter Kristin och Simons hustru och syskon, och Simon frågade om fru Elin och Erlings döttrar och hur Stig mådde och om nytt från Manvik och gamla grannar där.
Stig Håkonsson var en korpulent, mörkhårig man, några år äldre än Simon, son till Halfrid Erlingsdotters halvbror, herr Håkon Toresson, och brorson till Erling Vidkunssons fru, Elin Toresdotter. Han hade mist Skidusysslan och befälet på borgen i Tunsberg för två vintrar sedan, då han blev ovän med konungen, men hade det eljest bra, där han satt på Manvik, fast han var barnlös och änkling. Simon kände honom ganska väl och hade varit god vän med honom såväl som med alla sin första hustrurs fränder — om vänskapen nu också inte varit alltför het. Han visste så innerligt väl vad de alla tänkt om Halfrids andra giftermål — herr Andres Gudmundssons yngre son var ju både välmående och godättad, men jämngod med Halfrid Erlingsdotter var han icke och därtill tio år yngre än hon; de kunde ej förstå varför hon vänt sin håg till den unge mannen, men de fingo unna henne att göra som hon ville — eftersom hon haft det så outhärdligt svårt hos sin första man.
Erling Vidkunsson hade Simon endast träffat ett par gånger förut, och då hade han alltid varit i sällskap med fru Elin, så då hade
