det aldrig hörts ett knyst från honom; ingen behövde säga mer än ja och jaså, när hon fanns i rummet. Herr Erling hade åldrats inte så litet sedan dess, han hade blivit något fetare, men han hade ännu en vacker och ståtlig gestalt, ty han förde sig ofantligt väl, och det klädde honom att hans bleka, rödgula hår nu blivit silvergrått och glänsande.
Den unge Bjarne Erlingsson hade Simon ej sett förut. Han hade vuxit upp nära Björgvin hemma hos en andlig herre, som var Erlings vän — i släkten sades det, för att fadern icke ville ha honom gående ute på Giske i allt kvinnfolksladdret där. Erling själv var där inte oftare än han måste, och föra gossen med sig på sina ständiga resor tordes han icke, ty Bjarne hade varit mycket klen till hälsan under uppväxtåren, och två andra söner hade Erling Vidkunsson mist, medan de voro små.
Gossen såg ovanligt vacker ut, så som han satt med ljuset bakom sig och visade ansiktet från sidan. Svart, starkt krusigt hår burrade sig över pannan, de stora ögonen sågo svarta ut, näsan var stor och vackert böjd, munnen fast och fyllig och fin och hakan välformad. Därtill var han högväxt, axelbred och smärt. Men så skulle Simon sätta sig vid bordet och äta, »dukesvennen» flyttade ljuset, och nu såg han att på halsen var Bjarnes hud alldeles sönderskuren av körtelärr — det sträckte sig på båda sidor ända upp under öronen och bortåt hakan, döda, blankvita hudfläckar och blåröda strimmor och svullna knutar. Och så hade Bjarne den ovanan att han ständigt drog upp hättan på den runda, pälsbrämade axelkragen av sammet, som han satt med också härinne i rummet — han drog den halvvägs upp över huvudet till öronen. En stund efteråt blev det väl för varmt för honom, så att han drog ned den, och så drog han upp den igen — han tycktes inte veta om att han gjorde det. Simon blev riktigt orolig i händerna själv till sist av att se på det — fast han försökte låta bli att se dit.
Herr Erling tog knappt sina ögon från sonen — men han tycktes ej heller veta om att han satt så där och såg oavvänt på ynglingen. Erling Vidkunssons ansikte var ej mycket rörligt, och det var inte något särskilt uttryck i hans blekblå ögon — men under den litet obestämda och vattniga blicken tycktes ändlösa års bekymmer och tankar och ömhet ligga som en bottensats.
Så samtalade de tre äldre männen, höviskt och trögt, medan Simon åt och den unge satt där och fumlade med sin kraghätta. Sedan drucko de alla fyra, så länge det passade sig, och så frågade herr Erling om icke Simon var trött efter resan, och Stig bad honom hålla till godo med att sova hos honom. Simon var glad att han fick uppskov med att framföra sitt ärende. Denna första kväll på Aker hade gjort honom nog så nedstämd.
Nästa dag, då han kom fram med det, svarade herr Erling i det närmaste så som Simon hade väntat sig. Han sade att godvilligt
510
