hade kung Magnus aldrig lyssnat till honom, utan han hade nog förstått att, från den stund Magnus Eriksson var gammal nog att tycka något, hade han tänkt att Erling Vidkunsson skulle då icke få ha något att säga hos honom, när han en gång blev myndig. Och sedan den där tvisten mellan honom och hans vänner å ena sidan och kungen å den andra blivit bilagd, hade han varken hört av eller sett till kungen och kungens vänner. Om han förde Erlends talan hos kung Magnus, skulle det näppeligen gagna mannen stort. Men han visste väl att många här i landet trodde att han stått bakom Erlends förehavande på något vis. Simon fick tro honom eller icke tro honom — varken han eller hans vänner hade vetat av att detta var i görningen. Men hade saken röjts på annat sätt, eller hade dessa äventyrslystna unga galenpannorna utfört sitt vågspel och misslyckats — då skulle han ha trätt fram och försökt medla. Men så som detta gått till, så tyckte han icke någon rimligtvis kunde kräva att han skulle stiga upp och bekräfta folks misstankar om att han spelat dubbelt spel.
Men han rådde Simon att vända sig till Hattorssönerna. De voro kungens syskonbarn, och när de ej för tillfället lågo i fejd med honom, så vidmakthöllo de dock ett slags vänskap. Och såvitt Erling kunde förstå, så voro de män Erlend täckte snarare till finnandes i Halftorssönernas krets — och bland de yngsta av stormännen.
Nu var det ju så att kungens bröllop skulle stå här i landet till sommaren, Det kunde då vara ett lämpligt tillfälle för herr Magnus att visa skonsamhet och mildhet mot sina ovänner. Och kungens mor och fru Isabel kommo väl till gästabuden. Simons mor hade ju varit drottning Isabels tärna, när hon var ung — Simon kunde ju vända sig till fru Isabel, Erlends hustru kunde också falla ned inför kungens brud och fru Ingeborg Håkonsdotter och anropa dem om deras förbön.
Simon tänkte att det fick då bli den allra sista utvägen, att Kristin skulle knäböja för fru Ingeborg. Hade hertiginnan förstått vad heder var, så hade hon väl för länge sedan trätt fram och befriat Erlend ur hans svåra ställning, Men då han en gång nämnt detta till Erlend, hade denne bara skrattat och sagt att den frun hade alltid så många bekymmer och svårigheter själv, och hon var väl vred över att det nu syntes föga troligt att hennes käraste barn någonsin skulle få kunganamn.
VII
Så snart det blev vår, reste Simon Andresson norrut till Toten för att hämta sin hustru och sin späda son och följa dem hem till Formo. Han stannade nu däruppe någon tid för att sköta sina egna angelägenheter.
Kristin ville inte resa från Oslo. Och hon tordes ej ge efter för
