förvisso hade kunnat vara grym i ett ögonblicks skräck, reste sig nu, då han i denna grymhet vädrade en motståndare som var svagare än han.
Men Simon väste mellan tänderna till svar:
»Nästa gång — blir väl icke av! Vad sägen I, Olav —?»
Olav skakade på huvudet, men Erlend sade med en skugga av sin gamla övermodiga frispråkighet i rösten:
»Ja, kunde jag — tro det — så fast som I! Men dessa karlar töra näppeligen — nöja sig med detta —», han varseblev hur det ryckte i Simons muskelstarka, tunga ansikte: »Nej, Simon — svåger!» Erlend ville resa sig upp på armbågen; vid smärtan gav han ifrån sig ett underligt kvalfullt stönande och sjönk sanslös tillbaka.
Olav och Simon skötte tafatt om honom. När svimningen var över, låg Erlend en stund med öppna ögon; han talade mera allvarligt:
»Förstån I icke — det gäller — mycket — för Magnus — att få reda på — vilka män han icke bör lita på — längre än han ser dem. Så mycken oro — och missnöje — som här varit —»
»Ja, tänker han detta skall dämpa missnöjet, så», sade Olav Kyrning hotande. Då sade Erlend med svag och uttryckslös röst:
»Jag har skött denna sak så — att få torde mena — det ligger vikt uppå — hur det går med mig — det vet jag själv —»
De två andra männen rodnade. Simon hade trott att Erlend icke insåg detta själv — och det hade aldrig förut hänsyftats på fru Sunniva dem emellan. Nu utbrast han förtvivlad:
»Att du kunde — ställa dig så — vanvettigt vårdslöst!»
»Ja, det förstår jag ej heller — nu», sade Erlend uppriktigt, men — i helvete! kunde jag tänka att hon kunde läsa skrivet! Hon tycktes — mäkta olärd —»
Ögonen gledo igen, han var nära att svimma på nytt. Olav Kyrning mumlade något om att hämta någonting och gick ut. Simon lutade sig över Erlend, som åter låg med halvöppna ögon:
»Svåger — var — var Erling Vidkunsson med dig i detta?»
Erlend ruskade litet på huvudet, smålog långsamt:
»Vid Jesus, nej. Vi tänkte — antingen skulle han icke vara djärv nog att gå med — eller också skulle endast han styra med allting. Men spörj icke, Simon — jag vill ingenting säga — till någon — så vet jag att jag icke försäger mig —»
Med ens viskade Erlend sin hustrus namn. Simon böjde sig ned över honom — han väntade att den andre skulle be honom hämta Kristin till honom nu. Men han sade fort, feberaktigt flämtande:
»Hon fåra icke höra ett knyst om detta, Simon. Säg att det kommit bud från kungen att ingen får komma in till mig. Tag henne ut till Munan — till Skogheim — hör du — dessa franska — eller blåländska — nya vännerna till vår kung — lära nog icke giva sig än! Få henne ut ur staden, innan det blir sport där! Simon?»
