»Ja.» Hur det skulle gå till, hade han ingen aning om.
Erlend låg litet med slutna ögon; sade med ett slags leende:
»Jag tänkte i natt — på den gång då hon fick vår äldste son — hon hade det visst ej bättre då — skall det dömas efter hur hon jämrade, Och har hon kunnat tåla det — sju resor — för vår gammans skull — så kan väl jag —»
Simon teg. Den motvilliga skygghet han kände — för att livet skulle visa honom sina sista hemligheter av kval och lust — tycktes Erlend ännu icke ha någon aning om. Han handskades med det värsta och med det vänaste så trohjärtat som en oskyldig pojke, vars vänner tagit honom med sig till ett porthus, drucken och nyfiken —
Erlend kastade otåligt huvudet fram och tillbaka:
»Dessa flugorna — är det värsta — Jag tror det är puken själv.»
Simon tog sin luva och slog rätt i högen av blåsvarta flugor, så att de foro surrande och larmande till väders i svärmar — trampade ursinnigt ned i smutsen alla som föllo bedövade på golvet. Det gjorde ej stor nytta, ty gluggen i muren gapade öppen — vintern förut hade den varit tilltäppt med en trälucka, med ruta i att se igenom, men då blev rummet mycket mörkt.
Men han höll på så där, då Olav Kyrning kom tillbaka med en präst som bar en dryckesbägare. Prästen tog under Erlends nacke och stödde honom, medan han drack. En hel del rann ut i skägget och nedåt halsen, och han låg lugn och obekymrad som ett barn, när prästen efteråt torkade av honom med lappen.
Simon kände sig som om det jäste i hans kropp, blodet dunkade och dunkade i halsen upp under öronen, och hans hjärta slog konstigt och oroligt. Han stod ett ögonblick och stirrade från dörren på den långa, utsträckta gestalten under kappan. Feberrodnaden kom och gick nu i böljor över Erlends ansikte, han låg med halvöppna, glänsande ögon, men han log mot svågern, en skugga av sitt underligt barnsliga leende.
Nästa dag, då Stig Håkonsson på Manvik satt vid
dagvardsbordet med sina gäster, herr Erling Vidkunsson och hans son Bjarne,
hörde de hovslag av en enda häst ute på tunet. Strax efteråt slogs
dörren till herrestugan upp, och Simon Andresson kom hastigt fram
till dem. Han torkade sig över ansiktet med ärmen — var nedstänkt
ända upp i nacken efter ritten.
De tre männen vid bordet reste sig upp mot den kommande med små utrop, halvt hälsning, halvt förundran. Simon hälsade ej, han stod och stödde sig på sitt svärd med båda händerna om hjaltet, han sade:
»Viljen I höra märkliga tidender — de ha tagit Erlend Nikulausson och sträckt honom på stegel — några utlänningar, som kungen sänt att förhöra honom —»
516
