Männen gåvo till ett rop och samlades bullrande kring Simon Andresson. Stig slog ena handen mot den andra:
»Vad har han sagt —?!»
Samtidigt vände de sig, både han och Bjarne Erlingsson, liksom ofrivilligt mot herr Erling. Simon brast i skratt, skrattade och skrattade.
Han sjönk ned på den stol som Bjarne Erlingsson hade dragit fram åt honom, tog emot ölbägaren, som den unge bjöd honom, och drack begärligt.
»Vi len I?» frågade herr Erling barskt.
»Jag log åt Stig.» Han satt litet framåtlutad, med händerna stödda mot de nedstänkta läderhosorna — gav till ytterligare ett par små fnysningar av skratt. »Jag hade tänkt — vi äro ju storhövdingars söner, alla som äro härinne — jag hade väntat att I skullen harmas så mycket över att slikt kan övergå en av våra jämbördingar, så I först av allt haden sport hur slikt kan gå till —.
— Jag kan icke säga att jag vet så noga hurudan lagen är i slika mål. Sedan min herre kung Håkon dog, har jag nöjt mig därmed att jag var skyldig hans efterträdare min tjänst, när han ville bjuda över mig, i krig och fred — eljes så har jag hållit mig i ro på min gård. Men jag kan ej förstå annat än att det har förfarits på olaga vis mot Erlend Nikulausson. Hans stallbröder hade skipat rätt och dömt i hans sak — med vad rätt de dömde honom livet förlustig, vet icke jag — så bjöds det honom lejd och säkerhet, tills han kunde få möta sin frände konungen — om han skulle vilja unna Erlend förlikning med sig. — Sedan har mannen legat i tornet i Akersborgen inemot ett år, och kungen har varit utomlands mest hela denna tid — några brev ha sänts och kommit — ingenting har blivit avgjort. Så sänder han hit några knapar — icke äro de norske, och icke äro de konungens hirdmän — och låter förhöra Erlend på slikt vis som är hittills ohörd framfärd mot norsk man med hirdmans rätt — medan fred råder i landet och Erlends fränder och jämlikar draga tillsamman i Tunsberg för att fira kungens bröllop —.
Vad menen I om detta, herr Erling —?»
»Jag menar —», Erling satte sig på bänken mitt emot honom — »jag menar I haven sagt det klart och redigt, Simon Darre, hur denna saken står. Icke fattar jag att kungen kan göra annat än ett av tre ting: antingen låter han Erlend böta efter den dom som fälles i Nidaros — eller också måste han tillsätta en ny nämnd av hirdmän och låta talan mot Erlend föras av en man som icke bär riddarnamn — och de få döma Erlend biltog med laglig frist att komma ut ur kung Magnus’ riken. Eller ock måste han bevilja Erlend förlikning. Och detta vore det klokaste han kunde göra.
Denna sak tyckes mig så klar nu att vem helst I viljen framlägden inför i Tunsberg, skall följa med eder och understödja eder.
