hjärta — och hon stannade, för att hon icke ville fresta sin hjärtans kär —.
Erling Vidkunsson låg på knä, utan uttryck i det färglösa, välbildade ansiktet. Händerna höll han tryckta mot bröstet med innersidorna mot varandra; allt emellanåt gjorde han korstecknet med en stilla, mjuk och vacker rörelse och förde så fingerspetsarna mot varandra igen.
Nej. Detta var så förfärligt att ingen man kunde förmå sig därtill. Inte ens för Kristins skulle kunde han göra det! De reste sig samtidigt, bugade sig för altaret och gingo ned genom kyrkan; Simons sporrar klingade litet för varje steg på stengolvet. Ännu hade de icke sagt ett ord till varandra, sedan de gått ut från gården, och Simon visste ej vad som nu skulle ske.
Han låste kyrkdörren, och Erling Vidkunsson gick före över kyrkogården. Under det lilla taket över grinden stannade han. Simon kom efter; de stodo litet, innan de skulle ut i det silande regnet.
Erling Vidkunsson talade lugnt och stilla, men Simon kände det dova, gränslösa raseri som hotade djupt nere inom den andre — han vågade ej se upp.
»I djävulens namn, Simon Andresson, vad menen I med att — ställa till — detta?»
Simon kunde icke svara ett ord.
»Menen I att I kunnen hota mig — så att jag skall göra eder till viljes — för det I kanske haven hört några lögnaktiga rykten om händelser som timade — den tid I väl nätt och jämnt voren avvand —.» Vreden mullrade närmare nu.
Simon skakade på huvudet:
»Jag tänkte bara, herre, att när I mindens henne som var bättre än det renaste guld — då skullen I kanske känna misskund med Erlends hustru och barn.»
Herr Erling såg på honom — han svarade ej utan började fläka mossa och lav från stenarna i kyrkogårdsmuren. Simon sväljde och vätte läpparna med tungan:
»Jag vet näppeligen vad jag tänkte, Erling Vidkunsson — att när I mindens henne, som tålde alla de onda åren — utan annan tröst eller hjälp utom Gud allena — att I då skullen vilja hjälpa så många människor — ty det kunnen I! — efter som I icke kunden hjälpa henne. Haven I ångrat någon stund att I reden från Manvik den dagen och läten Halfrid sitta kvar i den djävulens våld —»
»Men jag har icke det!» Erlings röst blev skärande. »Ty jag vet att hon aldrig — men detta tänker jag icke du förstår! Ty hade du till fullo förstått en enda stund hur stolt hon var, den fru du fick till hustru» — han skrattade i vrede — »då hade du icke gjort detta. Icke vet jag vad du vet — men du kan gärna få veta detta: De sände mig, ty Håkon låg sjuk den tiden, för att jag skulle hämta henne hem till hennes fränder. Elin och hon hade
