ne vår forne frände, Stig. Det är endast ett jag fruktar — att han icke skall märka själv, när han bör sluta —»
Simon stod mörkröd, men han sade ingenting. I allt vad Erling Vidkunsson sagt till honom sedan i går, hade han märkt det hånfulla agget — och en underlig, motvillig godhet — och en fast vilja att främja denna sak — eftersom han nu en gång åtagit sig den.
Så redo de norrut från Manvik, herr Erling, hans son och Stig, med tillsammans tio välklädda och väl beväpnade svenner. Simon, som hade en enda man, tänkte att han kunde då ha vårdat sig om att komma med anständigare följe och bättre utstyrd — Simon Darre av Formo hade ej behövt rida med sina före detta släktingar som en ringa man, som sökt deras bistånd i sin vanmakt. Men det var honom likgiltigt. Han var så trött och så knäckt av vad han gjort i går, så nu tyckte han nästan det gjorde honom detsamma vad utgång denna färden fick.
Simon hade alltid låtsat som om han icke satte någon tro till de
fula ryktena om kung Magnus. Han var ej större helgon än att
han kunde tåla ett grovt skämt bland vuxna karlar. Men när folk
körde ihop huvudena och rysande mumlade om mörka och hemliga
synder, blev han alltid illa till mods. Och det tycktes honom
otillbörligt att tro på eller lyssna till något sådant om den konung vars
handgångne man han kallades.
I alla fall blev han förundrad när han stod inför den unge kungen. Han hade ej sett Magnus Eriksson, sedan denne var barn, och hade ändå väntat sig att det skulle vara något kvinnoaktigt, slakt och osunt över honom — men detta var en av de vackraste unga män Simon någonsin fäst ögonen på — och han såg så manlig och kunglig ut i all sin ungdom och slanka spänstighet.
Han bar en ljusblå, grönmelerad dräkt, fotsid och veckrik, som hölls åt kring den smala midjan av ett gyllne bälte — och han förde sin resliga och smärta gestalt med fulländat behag i den tunga dräkten. Kung Magnus hade ljust hår, som låg slätt kring det vackert formade huvudet men var krusat med konst i topparna, så att det burrade sig kring halsens fria och kraftiga stam. Hans anletsdrag voro fina och käcka, hyn var frisk, med röda kinder och ett gyllne skimmer av solbränna, han hade klara ögon och öppen blick. Han hälsade sina män med fager hållning och vänsäll älskvärdhet. Sedan lade han sin hand på Erling Vidkunssons arm och förde honom med sig några steg bort från de andra, medan han tackade honom, för att han kommit.
De talades vid en stund, och herr Erling nämnde att han hade ett särskilt ärende att anbefalla åt konungens nåd och välvilja. Tjänarna satte då fram en stol åt riddaren framför konungens högsäte, anvisade de tre männen platser något längre ned i rummet och gingo ut.
524
