Som av sig självt hade Simon återfunnit det skick och den hållning han fått lära i ungdomen — han hade också givit med sig och tagit emot till låns av Stig en sid, brun klädesdräkt, så att han stack ej av från de andra männen till utseendet heller. Men han satt och kände sig till mods som om han varit mitt i en dröm, han var, och han var icke densamme som den där unge Simon Darre, en munter och curteis riddareson, som hade burit handakläde och vaxljus till kung Håkon i Oslo kungsgård för evigt många vintrar sedan. Han var, och han var icke Simon bonde av Formo, som hade levat sitt fria och friska liv där norrut i dalen alla dessa år — sorglös på sätt och vis, fastän han vetat hela tiden att ini honom låg denna glöd och pyrde — men han vände bort sina tankar från det. Där steg en dov och hotande upproriskhet inom mannen — det var ingen syndig vilja eller någon hans skuld, så vitt han visste, utan ödet som blåst upp den till ljus låga, och han måste kämpa och låtsa om ingenting, medan han halstrades över långsam eld.
Han steg upp, då alla andra gjorde det — kung Magnus hade rest sig:
»Käre frände», ljöd hans friska unga röst, »detta tycks mig vara saken. Junkern är min bror, men vi ha nu aldrig försökt oss på att hålla hird tillsammans — samma män kunna ej tjäna oss båda. Det ser då ej heller ut som om Erlend menat att det skulle fortfara så — om han också någon tid ännu var min syssloman och samtidigt tycks ha blivit Håkons handgångne man. Men de av mina män som hellre vilja följa min bror Håkon skola ha orlov från min tjänst och frihet att söka sin lycka i hans gård. Vilka de månde vara — det aktar jag att få veta av Erlends mun.»
»Då mån I, herre konung, fresta att komma till enighet med Erlend Nikulausson i det stycket. I fån hålla det löfte om lejd som I givit och unna eder frände ett samtal —»
»Ja, han är min frände och eder frände, och herr Ivar fick mig till att lova honom lejd — men icke höll han sina eder till mig, och icke mindes han frändskapen oss emellan» — kung Magnus log litet och lade åter ena handen på Erlings arm. »Mina fränder, frände, tyckas leva efter det ordet som vi ha här i landet om att frände är frände värst! Nu är jag fullt villig att visa min frände Erlend av Husaby misskund för Guds och Vår frus och min jungfrus skull — liv och gods och frihet att vistas i landet, om han vill förlika sig med mig, laglig frist att lämna mina riken, om han vill fara till sin nye herre, hertig Håkon — samma misskund vill jag unna varje man som varit i förbund med honom, men — jag vill veta vilka de äro, och vilka av mina män här och var i landet som tjänat sin herre med falskhet. Vad sägen I, Simon Andresson — jag vet att eder far var min morfars trofasta stöd, I själv haven tjänat kung Håkon med heder — menen I icke att jag har rätt att forska i denna sak?»
