Men han skrattade och skrockade i kapp med Stig. Emellanåt var det som om bänken gungat under honom, där han satt — han var rädd för något men tordes ej tänka ut vad det var. Bjarne Erlingsson log stilla, drack vin och tuggade på äpplen, fumlade med kraghättan och berättade någon gång en liten bit — det var de värsta historierna, men de voro så försåtliga att Stig ej begrep dem. Han hade hört dem av en präst i Björgvin, sade Bjarne.
Äntligen kom herr Erling. Sonen gick honom till mötes för att hjälpa honom av med ytterplaggen. Erling vände sig vredgad mot den unge:
»Du!» Han slängde kappan i händerna på Bjarne — så flög det över faderns ansikte en glimt av ett leende, som han ej ville vidgå. Han vände sig mot Simon:
»Ja, nu fån I vara nöjd, Simon Andresson! Nu kunnen I visst lita tryggt på att den dagen icke är långt borta, då I skolen sitta i frid och trevnad tillsammans på granngårdarna — I och Erlend — och hans hustru och alla deras söner.»
Simon hade blivit en skiftning blekare i ansiktet, när han reste sig upp och tackade herr Erling. — Han visste vad det var för en fruktan han icke vågat se i ögonen. Men det fanns nu ingen råd.
Vid pass fjorton dagar senare blev Erlend Nikulousson fri. Simon
med sina två svenner och Ulv Haldorsson redo ut till Akersnäs och
hämtade honom.
Träden stodo nästan nakna, ty det hade blåst hårt veckan förut. Barfrosten hade börjat nu — det klang hårt under hästhovarna, och markerna voro ljusa av rim, när de redo inåt staden. Det såg ut att kunna bli snö — himlen var jämnt överdragen med moln och dagsljuset mulet och kallgrått.
Simon hade sett att Erlend släpade litet på ena benet, när han kom ut på borggården, och han föreföll något stel och ovig, när han steg till häst. Han var också mycket blek. Han hade blivit av med skägget och fått sitt hår klippt och rengjort — i överansiktet var han nu gulblek, och underansiktet var vitt med blåaktig skäggbotten; han var insjunken under ögonen. Men han såg ståtlig ut i den sida, mörkblå »kjorteln» och kappan och, när han tog avsked av Olav Kyrning och räckte penninggåvor till de män som vaktat honom och burit till honom mat i fängelset, förde han sig likt en hövding som skilts från folket i en bröllopsgård.
I början, medan de redo, tycktes han frysa; han huttrade några gånger. Så kom det litet färg på hans kinder, ansiktet livades — det var som om sav och liv vällde upp inom honom. Simon tänkte att Erlend var visst icke lättare att bryta än en vidja.
De kommo till härbärget, och Kristin gick sin make till mötes på tunet. Simon försökte att icke se dit, men han måste.
De räckte varandra handen och växlade några ord, stilla och klar-
528
