mält. De redde sig vackert och höviskt nog med detta möte i allt gårdsfolkets åsyn. Fast blossande röda blevo de bägge två, de sågo på varandra en sekund, så sänkte båda blicken. Därpå bjöd Erlend åter sin hustru handen, och de gingo tillsammans mot den loftsbur där de skulle bo, medan de voro kvar i staden.
Simon styrde sina steg mot det hus där han och Kristin hittills hade bott. Då vände hon sig om vid nedersta trappsteget till buren och ropade på honom med en röst, som lät underbart klingande:
»Kommer du icke, svåger — du måste ha mat nu först — och du, Ulv!»
Hon tycktes så ung och mjuk i kroppen, så som hon stod och vände sig litet i höfterna och såg sig om över axeln. Så snart hon kommit till Oslo, hade hon börjat fästa sin huvudbonad på ett annat sätt. Här söderut var det endast småmäns hustrur som buro huvudlinet på gammaldags vis, så som hon burit det alltsedan hon blev gift: tätt åtdraget kring ansiktet som ett nunnedok, med snibbarna fästa i kors över axlarna, så att halsen helt och hållet doldes, och med många veck på sidorna och ned över bakhuvudet och dess hårknut. I Trondheim gällde det så att säga som ett tecken till fromhet att sätta huvudklädet på detta sätt, vilket ärkebiskop Eiliv alltid lovprisade såsom det sedligaste och ärbaraste för gifta kvinnor. Men för att ej sticka av hade hon tillägnat sig seden här söderut, med linklädet lag slätt över hjässan och rakt nedhängande baktill, så att framhåret syntes och hals och skuldror blevo fria, och så hörde det till att flätorna bara bundos upp, så pass att de ej syntes nedanför, och duken smög sig mjukt efter huvudskålens form. Simon hade nog märkt det förut och tyckt att det klädde henne — men han hade ändå inte förrän nu sett hur ung det gjorde henne. Och hennes ögon skeno som stjärnor.
Fram på dagen kom en hel del folk som ville hälsa på Erlend —
Ketil av Skog, Markus Torgeirsson, senare på kvällen Olav
Kyrning själv, Sira Ingolf och herr Guttorm, en präst vid
Halvardskyrkan. När de två prästerna kommo, hade det börjat snöa, torrt
och finkornigt, och de hade kommit bort från vägen och in på ett
gärde, där det växte kardborrar — deras kläder voro fullsatta med
dem. Alla fingo bråttom att plocka kardborrar av prästerna och
deras följesvenner — Erlend och Kristin plockade herr Guttorm,
de rodnade oupphörligt och skämtade med prästen, underligt osäkra
och skälvande på målet, även när de skrattade.
Simon drack åtskilligt först på kvällen, men han blev ej vidare yr i huvudet därav — endast litet tung i kroppen. Han hörde varje ord, som talades, onaturligt skarpt. De andra blevo snart frispråkiga — kungens vän var ingen av dem.
Han kände en sådan underlig leda vid alltihop nu efteråt. Dumt prat var det de sutto där och hävde ur sig — högljudda och hetsiga.
