Ketil Åsmundsson var något enfaldig, hans måg, Markus, var ej vidare klyftig han heller; Olav Kyrning var en rättänkande och förnuftig man, men kortsynt — och de båda prästerna tycktes honom inte heller ha mycket omdöme. Nu sutto de alla och hörde på Erlend och instämde med honom — och han blev mer och mer sig lik, sådan han alltid brukat vara, uppspelt och övermodig. Nu hade han tagit Kristins hand och lagt den över sitt knä, satt och lekte med hennes fingrar — de sutto så att de rörde vid varandra med axeln. Nu blossade en klar rodnad upp på hennes kinder, hon kunde ej ta ögonen från honom — när han smög ena armen kring hennes midja, ryckte det kring munnen, så att hon hade svårt att hålla läpparna slutna —.
Så gick dörren upp, och Munan Bårdsson steg in.
»Sist kom den stora stuten själv», ropade Erlend skrattande, sprang upp och gick emot honom.
»Hjälpe oss Gud och Maria mö — jag tror du är utan all bekymran, du Erlend», sade Munan förargad.
»Ja, hjälper det att sörja och klaga nu då, menar du, frände!»
»Aldrig har jag sett din like — all din välfärd har du ött —»
»Ja, jag var aldrig slik att jag gick till helvete med bar bak för att bärga kroken min obränd», sade Erlend, och Kristin log stilla och rusig av lycka.
Simon lade sig ned över bordskivan med huvudet mot armarna. Måtte de bara tro att han var så drucken redan, så han hade somnat — han ville vara i fred —.
Ingenting var annorlunda än han hade väntat — borde ha väntat sig i varje fall. Här satt hon enda kvinnan bland alla dessa män, lika blid och blyg och trygg och säker. Så hade hon varit den gången också — då hon svek honom — skamlös eller oskyldig, han visste ej vilketdera. Åh nej, det var då ej sant heller, hon hade inte varit så säker, hon hade ej varit skamlös — hon hade ej varit lugn bakom den lugna minen — Men den mannen hade förhäxat henne — för Erlends skull gick hon gladeligt över glödande stenar — och hon hade trampat på honom, som om hon icke trott han var annat än kall sten —.
Åh, han låg och fantiserade — hon ville ha sin vilja fram och frågade inte efter annat. Låt dem ha sin fröjd — det kunde göra honom detsamma. Angick det honom om de avlade sig sju söner till — så blev det fjorton att skifta hälften av arvet efter Lavrans Björgulfson. Det såg inte ut som om han skulle behöva ha bekymmer för sina barn, Ramborg var inte så rask att få barn som systern — hans avkomma skulle sitta efter honom med makt och rikedom en gång i tiden. Men det var honom likgiltigt — i kväll. Han hade lust att dricka mera — men han kände att i natt skulle Guds gåvor inte bita på honom — och så måste han lyfta upp huvudet då och kanske bli indragen i samtalet.
530
