och stirrade alltemellanåt stelt och frånvarande på en eller annan i rummet med sina underliga blacknade ögon.
Fränderna på Sundbu hade de icke sett till, sedan olyckan timade, men Lavrans hade varit över i Våge några gånger. Däremot kom Sira Eirik till Jörundgård som förut; han träffade då ofta samman med fru Åshild, och de voro goda vänner. Detta räknade folk som ett vackert drag av prästen, som ju själv var en mycket duktig läkare. Det var väl också ett av skälen till att folket på storgårdarna icke sökt fru Åshilds råd, i varje fall icke uppenbart, att de höllo prästen för duktig nog, och det var ej lätt för dem att veta hur de skulle bete sig mot två människor, som på sätt och vis voro utstötta ur sitt eget lag. Sira Eirik sade då själv att de kryssade icke undan för varandra, och vad hennes trolldomskonster angick så — icke var han hennes sockenpräst; det torde väl hända att denna fru visste mera än vad tjänligt var för hennes själs välfärd, dock finge man icke glömma att de fåkunniga gärna snackade om trolldom så snart en kvinna var klokare än folk i gemen. Fru Åshild å sin sida rosade mycket prästen och besökte flitigt kyrkan, såframt hon råkade vara på Jörundgård en helgdag.
Julen blev dyster det året; Ulvhild kunde ännu icke stå på sina ben. Och Sundbufolket varken sågo eller hörde de av. Kristin märkte att det skvallrades om dem i bygden och att fadern lade det på sinnet. Men modern var likgiltig, och Kristin tyckte detta var fult av henne.
Men en kväll mot slutet av helgen kom Sira Sigurd, Trond Gjeslings huspräst, åkande i storsläda, och hans främsta ärende var att bjuda dem alla till gästabud på Sundbu.
Sira Sigurd var illa liden i bygderna däromkring, ty han var den som egentligen styrde för Trond med hans egendomar — eller han fick åtminstone skulden, när Trond for fram med hårdhet och orätt, och det var icke fritt för att Trond i viss mån plågade sina landbönder. Prästen var mäkta flink i att skriva och räkna, därtill lagkunnig och duktig i läkekonst — om än icke så duktig som han själv trodde. Men att döma av hans uppträdande skulle ingen trott honom vara någon särdeles klok man: han sade ofta enfaldiga ting. Ragnfrid och Lavrans hade aldrig tyckt om honom, men Sundbufolket satte, som rimligt var, stort värde på sin präst, och både de och han voro övermåttan förbittrade, för det han icke blivit kallad till Ulvhild.
Och nu skulle det falla sig så olyckligt, att när Sira Sigurd kom till Jörundgård, voro fru Åshild och herr Björn redan där, dessutom Sira Eirik, Gyrd och Inga från Finsbrekken, Arnes föräldrar, gamle Jon från Loptsgård och en predikarebroder från Hamar, broder Åsgaut.
Medan Ragnfrid lät duka borden på nytt med gästabudskost och Lavrans läste den handskrivelse, prästen haft med sig, ville denne
46
