Kristin tänkte på Audun bondes breda, bruna ansikte, som stack fram ur det stora, krusiga, röda håret och skägget, och på hans små skarpa, blå ögon. Han liknade både en och annan av män hon sett förr — hon hade sett sådana ansikten bland deras tjänstefolk på Husaby — Erlends huskarlar och skeppsmanskap.
Husfrun suckade. Det måste vara lättare för en slik man att hävda sin ställning, där han satt på sin hustrus odaljord. Han hade aldrig rått över annat förr.
Vintern och våren igenom gick Kristin och talade med Frida
Styrkarsdotter, som hade följt med dem från Tröndelagen och var
den främsta av hennes tjänarinnor. Omigen och omigen sade hon
till flickan att så och så brukades det här i dalen om sommaren, så
var slåtterfolket vant att ha det, och så ställde man under
skörden — Frida kom väl ihåg hur Kristin själv hade gjort i fjor? Ty
hon ville att allt här vid gården skulle vara likadant som det varit
på Ragnfrid Ivarsdotters tid.
Men att rentut säga att hon själv icke skulle vara härnere vid gården i sommar, det föll sig svårt för henne. Nu hade hon setat som husfru på Jörundgård två vintrar och en sommar, och hon visste själv alltför väl att när hon nu drog till säters i år, så var det liktydigt med en rymning.
Hon förstod nog att Erlend hade en mycket svår ställning. Från det han satt på sin sköterskas knä hade han aldrig vetat av annat än att han var född till att styra och råda över allt och alla omkring sig. Och hade han låtit andra styra och råda över honom, så hade han i allt fall själv aldrig insett det.
Han kunde omöjligt vara sådan som han låtsade. Han måste väl vantrivas här. Hon själv —. Fädernegården på bottnen av den stilla, instängda dalen, de släta åkrarna utmed älvens blanka, slingrande lopp genom aldungarna, gårdarna i den odlade bygden lågt nere vid fjällets fot och lodräta bergväggar ovanför, med gråa skåror mot himlen där högt uppe och ljusa rasblock längre ned och granskog och lövskog, som klängde sig uppåt sluttningarna ända nedifrån dalen — nej, detta tycktes henne själv ej mer den fagraste och tryggaste hembygd i världen. Här var instängt. Erlend måste väl tycka att här var dystert och instängt och omöjligt att trivas.
Men ingen kunde märka annat på honom än att han trivdes gott.
Den dagen de löste boskapen på Jörundgård, kom hon sig
äntligen för att säga det — om aftonen, då de sutto vid kvällsvarden.
Erlend satt och letade på fiskfatet efter en god bit — av häpnad
blev han sittande med fingrarna nere i fisken, medan han stirrade
på hustrun. Då sade Kristin hastigt att det var mest för den där
halssjukdomens skull som gick bland småbarn i dalen. Munan var
så klen, hon ville ta honom och Lavrans med sig upp till fjälls.
536
