stjärnorna tindrade fuktigt och vitt högt uppe på himlen, där det vattenklara gröna blånade mot dunkel och natt. Men över fjällens svarta rand på hinsidan dalen dröjde ännu kvar en strimma gult ljus, och i dess återglans lyste rasblocken uppefter den branta bergväggen, nedanför vilken de gingo. Allra överst, där de tillspetsade drivorna stucko upp över fjällkammen, glittrade det av snö och blänkte till i jöklarna, som hängde nedanför och som närde de sorlande och forsande bäckarna överallt där nedåt mellan urens block och stenar. Ljudet av vatten fyllde hela luften ovan bygden — längst ned tonade älvens starka brus. Och så ljöd där fågelsång från alla håll, ur alla dungar och snår och ur skogen.
En gång stannade Ulvhild, tog upp en sten och kastade den in efter fåglalåten. Men stora syster grep henne i armen. Så gick hon lugnt ett stycke, men om en liten stund slet hon sig lös och skuttade utför backen — tills Gaute ropade på henne.
De voro nu alldeles invid det ställe där vägen lopp in i granskogen; inne ur täta skogen klang det i en stålbåge. Härinne låg ännu snö, och det luktade kallt och friskt. Litet längre fram, på en liten uthuggning, stod Erlend med Ivar och Skule.
Ivar hade skjutit efter en ekorre; pilen satt högt uppe i granstammen, och nu ville han ha ned den. Han slungade sten efter sten; det sjöng i det väldiga mastträdet, när han råkade stammen.
»Vänta litet, så skall jag försöka om jag kan skjuta ned den åt dig», sade fadern. Han kastade kappan bakåt från axlarna och lade en pil på bågen, tog sikte — ganska vårdslöst — i det osäkra ljuset härinne bland träden. Strängen klang, pilen ven genom luften och borrade in sig i granstammen alldeles intill gossens. Erlend tog åter en pil och sköt — den ena av de två pilar som sutto fast i trädet gled rasslande nedåt från gren till gren; på den andra var skaftet splittrat, men spetsen satt kvar.
Skule sprang ut i snön för att ta upp de två pilarna, Ivar stod och stirrade upp i grantoppen:
»Det är min, den som sitter i, far! Den sitter i till skaftet — det var ett kraftigt skott, far!» — han började förklara för Gaute varför han ej hade träffat ekorren.
Erlend skrattade tyst och slängde kappan till rätta igen:
»Skall du vända nu, Kristin? Jag får giva mig av på hemvägen — vi ärna oss efter tjädern i morgon i otta, Nåkkve och jag —»
Kristin svarade hastigt nej, nu ville hon följa flickorna fram till gården — måste ha sagt några ord till sin syster i kväll —.
»Då kunna Ivar och Skule gå med mor och följa henne hem — om jag får stanna hos eder, far?» sade Gaute.
Erlend lyfte Ulvhild Simonsdotter på sina armar till avsked. Och eftersom hon var så vacker och röd och frisk, med de bruna lockarna ini den vita pälshättan, så kysste han henne, innan han satte ned henne, vände och gick hemåt med Gaute.
538
