Nu då Erlend ej hade annat att ta sig till, var han alltid i sällskap med någon av sina söner. — Ulvhild tog mosterns hand och gick ett litet stycke — så sprang hon igen, rusade in mellan Ivar och Skule. Ja, hon var ett fagert barn, men vild och oregerlig. Hade de ägt en dotter, så skulle väl Erlend alltid haft henne att leka med också.
På Formo var Simon ensam i rummet med sin lilla son, när de trädde in. Han satt i högsätet mitt för långbordet och såg på Andres; barnet knäböjde på ytterbänken och lekte med några gamla tränaglar, försökte få dem att stå på huvudet i en rad bortåt bordskivan. Så snart Ulvhild fick se detta, glömde hon av att hälsa på sin far; hon for upp på bänken, rakt på brodern, tog honom i nacken och dunkade hans ansikte i bordet, medan hon skrek att det var hennes spikar, far hade själv givit dem åt henne.
Simon reste sig och ville skilja barnen åt; då råkade han stöta ned ett litet lerfat, som stod vid hans armbåge. Det föll i golvet och gick i bitar.
Arngjerd kröp under bordet och samlade ihop styckena. Simon tog emot dem och såg på — mycket olycklig: »Mor din tör väl bli vred nu!» Det var ett litet vackert, blommigt fat av blankvitt lergods, som herr Andres Darre haft med sig hem från Frankrike. Helga hade fått det efter honom men givit det åt Ramborg, förklarade Simon; kvinnorna höllo det för en stor dyrgrip. Då han i detsamma hörde sin hustru ute i förstugan, gömde han händerna med skärvorna bakom ryggen.
Ramborg kom in, hälsade på systern och systersönerna. Hon tog kappan av Ulvhild, flickan sprang bort till sin far och klängde sig intill honom.
»Är du så fin i dag, Ulvhild — du har ditt silverbälte på dig till vardags, tror jag —», men han kunde inte ta i barnet, eftersom han hade händerna fulla.
Ulvhild ropade att hon ju varit hos moster Kristin på Jörundgård i dag, därför hade mor gjort henne fin i morse —
»Ja, mor din pryder dig så fagert och grant — du kunde ställas upp i skåpet vid kyrkans nordände, som du är», sade Simon och smålog. Det enda arbete Ramborg tog sig för var att sy kläder åt dottern; Ulvhild var alltid mycket fint utstyrd.
»Varför står du så där?» frågade Ramborg sin man.
Simon visade fram skärvorna: »Jag vet icke vad du månde säga om det här» —
Ramborg tog emot: »Du behöver då icke stå där som en fant för den sakens skull —»
Kristin blev illa till mods, där hon satt. Det var sant att Simon hade sett ganska enfaldig ut, när han stod där och gömde bort bitarna och liksom gjorde sig barnslig. Men Ramborg hade väl ej behövt säga det ändå.
