Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/548

Den här sidan har korrekturlästs

»Jag väntade det skulle harma dig att din skål blivit sönderslagen», sade mannen.

»Ja, du låtsar alltid som om du vore så rädd att något skall harma mig — i slika småting», svarade Ramborg — och nu sågo de båda andra att hon var gråtfärdig.

»Du vet väl, Ramborg, att jag ej allenast låtsar det», sade Simon, »och icke är det endast i småting heller —»

»Jag vet icke», svarade hustrun som förut. »Det var aldrig din plägsed, Simon, att tala med mig om stora ting —»

Hon vände sig tvärt om och gick mot förstugan. Simon stod ett ögonblick och såg efter henne. När han satte sig, kom gossen Andres och ville upp i sin fars knä. Simon tog honom och satt och stödde hakan mot barnets hjässa men tycktes ej höra den lilles prat.

Om en stund yttrade Kristin något tvekande:

»Ramborg är nu icke så ung mera, Simon — ert äldsta barn är allaredan sju vintrar gammalt —»

»Vad menar du?» frågade Simon — onödigt skarpt tyckte hon.

»Jag menar ej annat än detta — kanske tyckes det min syster att du betror henne för litet. Kunde du ej försöka — att låta henne styra litet mer här på gården — tillsammans med dig —»

»Min hustru styr, så mycket henne lyster», svarade Simon hetsigt. »Icke kräver jag att hon skall göra mer än hon själv vill, men aldrig har jag förvägrat Ramborg att styra med något här på Formo. Tror du annat, så är det, för att du icke vet —»

»Nej, nej!» sade Kristin. »Men det vill synas mig en och annan gång, svåger, som om du ej tänkte på att Ramborg är mera vuxen nu än på den tiden du fick henne. Du får dock minnas, Simon —»

»Minnes du —», han satte ned barnet och sprang upp, »— att Ramborg och jag blevo ense — men du och jag kunde icke bliva det —.» Husfrun trädde in i detsamma bärande en dryck öl åt de främmande. Simon gick raskt emot sin hustru och lade ena handen på hennes skuldra: »Har du hört slikt förr, Ramborg — din syster står här och säger hon tror icke du är nöjd med hur du har det —», han skrattade.

Ramborg såg upp; det glittrade underligt i hennes stora, mörka ögon:

»Varför det? Jag fick som jag ville, jag såväl som du, Kristin — skulle icke vi två systrar vara förnöjda, så vet jag då ej —», hon skrattade också.

Kristin stod röd och skamsen; hon tog ej mot ölbägaren:

»Nej, det är allaredan långt lidet på kvällen — tid att vi begiva oss på hemväg nu —», och hon såg sig om efter sina söner.

»Ånej, Kristin!» Simon tog tumlaren från sin hustru och drack svägerskan till. »Var ej vred nu! Så noga får man då icke räkna med varje ord som fälles mellan de närmaste — sitt ned litet och

540