»Är Gaute det?» frågade hon förundrad.
»Ja, har du icke märkt det. Han skyr mig, och kan han icke slippa möta mig, så öppnar han knappast munnen, när jag talar till honom —»
Kristin skakade på huvudet; nej, hon visste ingenting av — »såvida du ej sagt ett ord på skämt, och han tagit illa vid sig, barn som han är —»
Han hörde på hennes röst att hon log; så skrattade han litet: »Men jag kan icke minnas något slikt —»
Därmed bjöd han åter godnatt och gick.
På Jörundgård var det stilla överallt. Mörkt i stugan, askan krafsad över glöden i eldstaden. Björgulf låg vaken och sade att fadern och bröderna gått för en god stund sedan.
Borta i husbondsängen låg Munan ensam och sov. Modern tog honom i sina armar, när hon lagt sig.
Det var svårt att tala om det med Erlend, då han ej förstod det av sig själv. Att han icke borde ta de stora sönerna med sig och ströva omkring i skogen, när där var övernog med arbete vid gården —.
Att Erlend själv skulle gå bakom plogen, hade hon visst aldrig väntat sig. Han skulle knappast orkat med ett ordentligt arbetsskifte heller. Och Ulv hade nog tyckt föga om ifall Erlend lagt sig i gårdens skötsel. Men hennes söner kunde ej få växa upp så som deras far fått göra — lära vapenbruk, jaga och förlusta sig med sina hästar, hänga över spelbrädet med en präst, som skulle försöka lura i riddarsonen litet kunskap i latin och färdighet i skrivkonsten, sång och strängalek. Hon hade så knappt med folk vid gården nu, just för att hon tänkte hennes söner skulle få lära sig allifrån barnsben — att de måste vänja sig vid bondesysslor. Det såg ovisst ut nu med riddarvärdigheten för Erlendssönerna.
Men Gaute var den ende av gossarna som det var något besked med, när det gällde. Gaute var arbetsam — men han var bara tretton år; det var ej annat att vänta än att han hellre skulle följa med Erlend, när fadern kom och uppmanade honom att vara med.
Det var svårt att tala med Erlend om detta. Ty det var hennes fasta föresats — av henne skulle aldrig hennes make höra ett ord som han kunde uttyda så att hon klandrade hans beteende eller klagade över det öde han dragit över sig själv och sina söner. Men därför var det ej heller lätt att få fadern att inse detta: hans söner måste vänja sig att arbeta själva här på sin gård. Bara Ulv ville tala om det! — tänkte hon.
När de flyttade med boskapen från vårsätern upp till
Hövringen, följde Kristin med på fjället. Tvillingarna ville hon ej ha med
sig dit. De voro nu snart elva år gamla, och de voro de
obändigaste, mest egensinniga av hennes barn; det var ännu svårare för
542
