inne vid fiskvattnen. Eller han tog sig för att tämja en av unghästarna. Men han hade aldrig lycka med sig i det — han var alltför otålig.
Han höll sig för sig själv och låtsade i varje fall som om han ej märkte att ingen sökte hans sällskap. Sönerna gjorde som fadern. Omtyckta voro de ej dessa utsocknes, som av ett olycksöde drivits hit till dalen och nu gingo här, alltjämt lika stolta och främmande, och aldrig frågade efter bygdens sedvänjor och bygdens folk. Ulv Haldorsson var rent av illa liden — han talade med öppet förakt om dalborna, kallade dem dumma och efterblivna; folk som ej vuxit upp vid sjöstranden var icke folk —.
Och hon själv — hon visste att hon ej hade många vänner här i sin hembygd, hon heller. Icke numera —.
Kristin sträckte på sig i den myrbruna vadmalsklänningen, skuggade med handen över ögonen mot eftermiddagssolens gyllne flöde —.
Norrut såg hon en skymt av dalen utmed älvens vitgröna band och så trängseln av bergskroppar, den ena bakom den andra, grågula av rasblock och myrar, ända tills snöfält och moln möttes i skåror och klyftor. Mitt emot henne stack Rostkampen fram ett knä och gjorde dalen trängre. Lågen måste kröka sitt lopp; det brusade dovt upp till henne från älven, som skar sig djupt in under hällarna här nedanför och störtade skummande och sjudande från avsats till avsats — Alldeles intill fjällmossen ovanför den runda toppen välvde sig de två digra Blåhöjderna, som hennes far hade liknat vid två kvinnobröst —.
Erlend måste tycka att här var instängt och otäckt, tungt att andas —.
Litet längre söderut i denna samma sluttning, längre bortåt Heimhaugerne, var det hon sett alfmön, när hon var litet barn —.
Ett milt, mjukt, fagert barn med rikt silkehår kring runda, röda och vita kinder — Kristin slöt ögonen, vände sitt solbrända ansikte mot ljusfloden. En ung mor med mjölkstinna bröst och hjärtat uppluckrat och fruktbart efter barnsbörden som en nyplöjd åker —. Ja, men med en sådan som hon nu var hade det visst ingen fara, henne gitte de näppeligen försöka att draga till sig. Illa skulle nog bergakungen tycka att hans brudeguld toge sig ut på en sådan tärd och mager kvinna; huldran skulle ej åtrå att lägga sitt barn intill hennes uttorkade spenar. Hård och torr kände hon sig som den här granroten under hennes fot; den krökte sig kring stenen och hakade sig fast. Hon högg hälen hårt i den med detsamma.
De två små gossarna, som hade kommit fram till henne, skyndade sig att göra som modern, de sparkade till granroten av alla krafter, och efteråt frågade de ivrigt:
»Varför gör I så, mor?»
