hade lidit av ohälsa de fyra första år han levat. Hon hade kommit upp efter tvillingarnas födelse, ännu klen, med en skada i ryggen, och hon hade måst ta upp den stora pojken igen, bära honom och sköta honom, så de nya barnen fick hon knappt tid att se på, utom när Frida kom med Ivar, som skrek och var hungrig — och Gaute låg och skrek, han, medan hon satt med spädbarnet och gav di. Hon hade icke orkat, sällaste min Fru, Maria, du vet det, jag kunde icke hinna se mera efter Björgulf! — Och han hade varit sådan att han helst velat gå för sig själv och reda sig själv, egen och tystlåten hade han alltid varit, aldrig synts tycka om när hon velat smeka honom. Hon hade trott att han var det starkaste av hennes barn; en liten envis, mörk tjurkalv hade Björgulf tyckts henne likna —.
Småningom hade hon nog förstått att hans syn ej var riktigt god. Munkarna hade gjort någonting åt hans ögon, när han och Nåkkve voro i Tautra, men det hade nog ej hjälpt —.
Han fortfor att vara inbunden; hon kom ingen väg, när hon försökte draga Björgulf närmare till sig. Det gick likadant för fadern, såg hon — Björgulf var den enda av sönerna som inte tog emot, som en äng tar mot solsken, när fadern befattade sig med dem. Bara mot Nåkkve var Björgulf annorlunda — men när hon försökte tala med Nåkkve om brodern, vek han undan. Hon visste ej om det gick Erlend bättre här — fast så som Nåkkve älskade sin far!
Åh nej, Erlends avkomma bar gärna vittnesbörd om vem som var far —. Hon hade sett det där barnet från Lensviken, när hon var i Nidaros sista gången. Hon mötte herr Bård på Kristkyrkogården; han kom ut i sällskap med flera män och fruar och följd av tjänstefolk, en tärna bar lindebarnet. Bård Åsulvsson hälsade henne med en böjning på huvudet, stilla och höviskt, i detsamma de gingo förbi henne. Hans fru var ej med.
Hon hade sett barnets ansikte, en enda skymt av det. Men det var nog. Det liknade några små barnaansikten som legat invid hennes bröst —.
Arne Gjavvaldsson var med henne, och han hade ej kunnat avhålla sig från att prata — sådan var nu han. Herr Bårds sidoarvingar blevo icke goda, när barnet kom till förra vintern. Men Bård lät döpa det till Åsulv. Mellan Erlend Nikulausson och fru Sunniva hade aldrig rått mera än den vänskap alla människor kände till — det påstod han sig aldrig ha betvivlat. Lösmynt och vårdslös som den mannen var, hade han väl försagt sig, när han skämtade med henne och det var ju ej mera än hennes skyldighet att varsko kungens ombudsmän, när hon fattat misstanke. Men hade de varit för goda vänner, då skulle väl Sunniva också ha vetat att hennes egen bror var med i Erlends förehavande! När Haftor Graut i fängelset gjorde slut på liv och själahälsa, blev hon ju rent
