från vettet — ingen kunde räkna med vad hon anklagade sig för vid den tiden. Herr Bård hade lagt handen på sitt svärdfäste och sett sig omkring, på människorna, när han talade om detta, sade Arne —.
Arne hade också nämnt saken för Erlend. En gång då hon var uppe på ett loft, hade männen stått därnere under bursvalen och icke vetat om att hon hörde deras ord. Lensviksriddaren var så övermåttan glad över den sonen hans hustru fött förra vintern — han tvivlade då icke på att han själv var far till barnet.
»Ja, det må väl Bård själv bäst veta», hade Erlend svarat. Hon kände till det där tonfallet hos honom — nu stod han med sänkta ögon och det lilla leendet i ena mungipan.
Herr Bård var så hätsk mot dessa fränder som skulle ha ärvt honom, om han dött barnlös. Men folk talade nu om att detta var orätt — Åh, men detta borde då mannen veta bäst själv, sade Erlend som förut —.
»Jaja, Erlend. Den pilten ärver ensam mer än de sju söner du har med din hustru —»
»För mina sju söner skall jag själv sörja, Arne —»; då gick hon ned, nu ville hon ej tåla att de talade mer om detta. Erlend blev litet besvärad, när han fick se henne. Så kom han fram och tog hennes hand, stod bakom henne så att hennes axel rörde vid hans kropp. Hon begrep att där han stod och såg ned på henne, upprepade han utan ord det sista han hade försäkrat — ville liksom lugna henne —.
Kristin märkte att Munan stirrade upp i hennes ansikte — litet ängslig. Hon hade visst smålett — intet vackert leende. Men när modern såg ned på honom, log han strax tillbaka, osäkert och frågande.
Häftigt ryckte hon honom upp i sitt knä. Han var liten, liten, liten ännu, hennes yngste — inte för stor att bli kysst och smekt av mor. Hon blinkade med ena ögat mot honom — han försökte blinka likadant tillbaka, men alltjämt ville båda ögonen falla igen — modern skrattade överljutt, och så skrattade Munan med, så att det klingade, medan Kristin tryckte och kramade honom i sina armar.
Lavrans hade setat med hunden i knät. De lyssnade båda nedåt mot skogen.
»Det är far!» Hunden först och pojken efter skuttade i väg nedför den branta sluttningen.
Kristin blev sittande en liten stund. Så reste hon sig och gick ut på branten. Nu kommo de därnere på stigen: Erlend, Nåkkve, Ivar och Skule. De hälsade upp till henne, muntra och glada.
Kristin hälsade tillbaka. Skulle de upp efter hästarna? Nej, svarade Erlend, Ulv tänkte visst skicka Sveinbjörn upp efter dem i kväll. Han själv och Nåkkve ämnade sig inåt fjället efter renen,
548
