bränsle på eldstaden. I det varma, fladdrande skenet sutto de kring brasan och åto, Erlend, barnen, tärnan och de tre getarna.
När hon kom in, hade de ätit färdigt. Hon såg att de två små blivit lagda borta på bänken, de sovo visst redan. Erlend låg uppkrupen i sängen. Hon snavade över hans yttertröja och stövlar och tog upp dem, i detsamma hon gick förbi och ut.
Himlen var ännu ljus med en röd rand över fjällen i väster; några mörka molntappar summo i den klara luften. Det såg ut att bli gott väder i morgon också, så stilla som det var och genomträngande kallt, nu då natten föll på — ingen vind, men en isande fläkt från nordväst, ett jämnt andedrag från de nakna gråfjällen. Nere över småbergen i sydost steg månen upp, nästan full, stor och blekröd ännu, i det lilla dis som alltid stod över myrarna därborta.
Den främmande oxen gick och bölade och bråkade någonstädes inpå vidden. Eljest var det så stilla att det var beklämmande — endast bruset från älven nedanför deras säteräng, den lilla bäcken som sorlade utför ängsvallen och ett dovt sus inifrån skogen — en oro i de barrklädda grenarna, som rörde på sig, vilade litet och rörde sig på nytt —.
Hon ordnade med några bunkar och tråg, som stodo intill säterhyddans vägg. Nåkkve och tvillingbröderna kommo ut — vart skulle de hän, frågade modern.
De ville lägga sig i ladan — där var sådan frän lukt i säterstugan av alla ostarna och smöret — och av getterna, som sovo där.
Nåkkve gick inte genast in i ladan. Modern skymtade fortfarande hans ljusgrå gestalt mot det gröna mörkret nere på ängen i skogsbrynet. Strax efter kom tärnan i dörren — hon ryckte till, då hon såg husfrun vid väggen där.
»Skall du icke lägga dig nu, Astrid — det är redan sent —»
Tärnan mumlade — hon skulle bara bakom ladugården. Kristin väntade, tills hon sett henne inne igen. Nåkkve var på sextonde året nu. Det var redan någon tid sedan modern börjat hålla ögonen på tjänarinnorna vid gården, när de skämtade med den vackra och livliga gossen.
Kristin gick ned till älven, lade sig på knä på hällen, som sköt ut över vattnet. Framför henne flöt älven nästan svart, i en stor göl, endast några ringar utvisade strömmen, men litet ovanför forsade den vit i mörkret med dån och kallt luftdrag. Nu hade månen stigit så högt att den kom åt att lysa — det glittrade här och där på ett daggvått blad. Så gnistrade det till någonstans på en virvel i strömmen —.
Erlend nämnde hennes namn strax bakom — hon hade ej hört honom komma nedöver vallen. Kristin doppade armen i det iskalla vattnet och fiskade upp ett par mjölkbunkar, som lågo med sten i bottnen och blevo sköljda av älven, reste sig och gick tillbaka efter
550
