Hon visste ej själv vad som farit i henne, så att hon gick ut på detta sätt mitt i villande natten. Hon stannade vid stenen — satte foten på ett hack i den. Hennes mage drogs ihop som i kramp, det blev kallt och tomt i underlivet av rädsla — men hon ville icke korsa sig. Så kröp hon upp och satte sig på stenen.
Härifrån såg man långt, långt bort. Inåt de hemska gråbergen i månskenet. Den stora runda toppen inåt Dovre höjde sig väldig och blek mot den bleka luften, den eviga snön glimmade vit i skåran på Gråhöjden, Svinryggarna lyste med nysnö och blåa klyftor. Fjället i månsken var hemskare än hon kunnat tänka sig — det var knappt en och annan stjärna som lyste på den oändligt stora, isande himlen. Hon frös genom märg och ben — skräck och köld gastkramade henne från alla håll. Men hon blev sittande och trotsade.
Hon ville ej gå ned och lägga sig i kolmörkret intill mannens varma, sovande kropp. Själv fick hon ingen sömn i natt, det kände hon —.
Så visst som hon var sin fars dotter — hennes äkta make skulle aldrig höra sin hustru lasta hans beteende. Ty hon mindes vad hon lovat, när hon tiggde Gud allsvåldig och alla helgon i himmelrike om Erlends liv — —
Alltså fick hon gå ut i denna trollens natt och andas ut, när hon tyckte hon höll på att förgås —.
Hon satt och lät de gamla bittra tankarna komma som goda
bekanta. Mötte dem med andra gamla välkända tankar — den
skrymtade rättfärdiggörelsen för Erlend —.
Visserligen krävde han ej detta av henne. Icke hade han lagt på henne något av allt det hon tagit på sina skuldror. Han hade bara avlat sju söner med henne. »För mina sju söner skall jag nog sörja, Arne —.» Gud månde veta vad mannen menat med de orden. Han hade väl ingenting menat — bara sagt det —.
Erlend hade ej bett henne lyfta Husaby gård ur dess förfall. Han hade ej bett henne kämpa som för sitt eget liv för att rädda honom. Han hade burit det som en hövding att hans egendom föröddes, att hans liv stod på spel, att han miste allt vad han ägde. Blott och bar, men hövdinglikt rak och lugn stod han i olyckan, hövdinglikt rak och lugn gick han på hennes fars gård som en främmande gäst —.
Men allt som var hennes, det ägde hennes söner med rätta. Med rätta ägde de hennes svett och blod och all hennes kraft. Men då hade väl också gården och hon själv rätt att kräva dem som sina —.
Hon hade ej behövt fara till säters själv som en ringa bondhustru. Men det hade blivit så att hemma kände hon sig som tryckt och pressad från alla sidor — tills hon tyckte hon måste ge upp
552
