andan. Och så hade hon känt behov av att visa sig själv att hon kunde sköta en bondkvinnas sysslor. Strävat och arbetat, det hade hon var dag och var timme, sedan hon som brud red in på Erlend Nikulaussons gård — och såg att här måste någon kämpa för att rädda arvet åt den hon bar under sitt hjärta. Kunde icke fadern, så måste hon kunna. Men nu krävdes det att hon blev säker — att om det gällde, så fanns det icke ett arbete, vartill hon förr i världen satt sina dejor och tärnor, som icke hon själv med egna händer kunde utföra. Den dag häruppe då hon märkte att det ej längre värkte över korsryggen, om hon stått och kärnat, var en god dag. Gott kändes det den morgon hon själv var med och löste hjorden — den hade blivit fet och vacker i sommar, tyngden på hennes hjärta lättades, när hon stod i solfallet och sände locklåtar mot de hemvändande korna. Hon tyckte om att under sina egna händer se födan växa — då var det som om hon kunde ta på själva grundvalen, där hennes söners framtid skulle byggas upp igen.
Jörundgård var en god gård, men den var icke så god som hon trott. Och Ulv var en främling här i dalen — han kunde göra misstag, och han blev otålig, Efter vad folk tyckte här i bygden, fingo de alltid rikligt med hö på Jörundgård — de hade strandängarna utmed älven och på holmarna — men det var ej så gott hö, icke sådant som Ulv var van vid från Tröndelagen. Han var ej van vid att det måste samlas så mycket mossa och löv, ljung och ris, som det behövdes här —.
Hennes far hade känt var fläck av sin jord, ägt all den bondevisdom — om årsväxtens nycker och de särskilda tegarnas sätt att ta emot väta eller torka, vindsomrar och heta somrar, om djurstammarna som han själv parat, fött upp, lagt på och sålt av under släktled — den kunskap som behövdes just här. Hon var icke så nära förtrogen med sin gård. Men hon ville bli det — och sönerna skulle bli det —.
Men Erlend hade aldrig krävt något sådant av henne. Han hade ej tagit henne till äkta för att föra henne hem till slit och släp, han hade äktat henne för att hon skulle sova i hans famn. Så när tiden var fullbordad, låg barnet vid hennes sida, krävde sin plats på hennes arm, vid hennes bröst, i hennes omtanke —.
Kristin kved mellan sammanbitna tänder. Hon satt och skalv av köld och av vrede.
»Pactum serva — det är uttytt: håll din tro!»
Det var den gången då Arne Gjavvaldsson och broder Leif från Holm hade varit på Husaby och hämtat hennes och barnens tillhörigheter till Nidaros. Också detta hade Erlend låtit henne ställa om — han lät förpläga sig ute i klostret på Holm. Hon satt i deras gård i staden — munkarna ägde den nu — och Arne Gjavvaldsson var hos henne och hjälpte henne med råd och dåd; Simon hade sänt honom brev om detta.
