Arne kunde ej varit mer nitisk, om det varit sina egna ägodelar han skulle tillvarataga. Den kväll han kom till köpstaden med sakerna, måste han ha både henne och fru Gunna av Råsvold, som kommit in med de två småbarnen, ut i stallet. Sju utsökta hästar — folk ville vara rimliga mot Erlend Nikulausson och hade gått in på det, när Arne gjort gällande att de fem äldsta sönerna ägde var sin ridhäst och husfrun en för sig själv och en åt sin egen sven. Kastalenen, Erlends spanska hingst, hade fadern skänkt sin son Nikualus — det kunde Arne med vittnen styrka — om det nu också skett mest på skämt. Inte för att Arne höll så värst mycket på det här långbenta djuret, men han visste att Erlend var förtjust i hingsten.
Praktrustningen med den stora hjälmen och det guldbundna svärdet var det svårt att släppa ifrån sig, tyckte Arne — de sakerna dugde visserligen bara till tornej, men de voro värda en massa penningar. Men Erlends pansarskjorta av svart siden med det utsydda röda lejonet hade han fått. Och hans engelska stridsrustning hade han krävt åt Nikulaus. Och den var så ypperlig att Arne trodde ej det fanns maken till rustning i Norges land — för dem som förstodo sig på att se. Men den var ju tämligen medfaren, ja — Erlend hade nött sina vapen, mera än de flesta hövdingasöner i denna tid! Arne smekte vartenda stycke — hjälmen, axelskyddet, arm- och benskenorna, stålhandskarna av finaste plåtar, bröstskydd och brynjekjortel av ringar, allt så lätt och bekvämt och likväl starkt. Och detta svärd — det hade endast ett enkelt stålhjalt, och fästets läder var nött — men slik klinga såg man ej maken till varje år —.
Kristin satt och höll svärdet tvärsöver sitt knä. Hon visste att Erlend skulle välkomna det som en älskad fästmö — han hade aldrig nyttjat något annat av alla de svärd han ägde. Han hade fått det i sin tidiga ungdom efter Sigmund Torolfsson, som delat säng med honom första gången han kom till hirden. En enda gång hade Erlend nämnt denna sin vän för henne: »Hade ej Gud så brådligen tagit Sigmund från denna värld, så hade väl mycket blivit annorlunda för mig. Efter hans död vantrivdes jag så i kungsgården, och så tiggde jag mig lov av kung Håkon att fara norrut med Gissur Galle den gången. Men då hade jag väl aldrig fått dig, min väna — då hade jag nog varit gift man, långt innan du blev vuxen mö —.»
Av Munan Bårdsson hade hon hört att Erlend vårdat vännen natt och dag, som en mor sköter sitt barn — icke sovit mer än någon liten blund på sängkanten hos den sjuke den sista vintern då Sigmund Torolfsson låg och spottade ut sitt hjärteblod och sina lungor bit för bit. Och när Sigmund blivit jordad i Halvardskyrkan, hade Erlend gått till hans grav bittida och sent, legat raklång på gravstenen och sörjt. Men för henne hade han ej nämnt honom mer
554
