stark. Men Andres hade blivit mycket friskare i sommar och i höst — det tyckte hans »fostermor» också. Ja, de sista dagarna innan han sjuknade hade han ju varit litet underlig och lättskrämd — »rädd!» sade han, när hundarna hoppade upp på honom och ville leka. Och den dag då han fick febern, hade Simon kommit hem, när solen rann upp, med några vildänder. Annars ville pojken alltid hålla i de fåglar fadern hade med sig hem och leka med dem, men nu hade Andres skrikit högt, när Simon dinglade med knippet mot honom. Sedan smög han sig nog fram och tog i änderna, men så fick han blod på sig, och då blev han rent vild av skräck. Och nu i kväll, medan han låg och kved så ömkligt utan sömn eller vila — då hade han skrikit något om en hök som var efter honom —.
»Minns du den dag då budet kom till mig i Oslo? Det blir dina ättmän då, som skola sitta efter dig på Formo, sade du —»
»Tala icke så, Simon — som om du tänkte du skulle dö utan att lämna en son efter dig. Gud och hans milda moder kunna väl hjälpa —. Det är olikt dig, svåger, att vara så modlös —»
»Halfrid, min första hustru, sade detsamma till mig, när hon hade fött vår son. Visste du, Kristin, att jag hade en son med henne?»
»Ja —. Men Andres är redan på tredje året. Det är de två första åren som det är svårast att få barnen igenom med livet —.» Men hon tyckte själv att hennes ord hulpo ej stort här. Och de redo och redo; hästarna stretade nickande uppåt en sluttning, slängde med huvudet, så att ridtyget skramlade — och annars ej ett ljud i frostnatten utom ljudet av deras egen ritt och stundom brus av vatten, när de färdades över en bäck. Och månen lyste högt och lyste lågt; rasblock och gråberg grinade styggt som döden, där de redo förbi intill höjderna.
Äntligen voro de så långt framme att de sågo ned i bygden. Månskenet fyllde hela dalen; älven och myrarna och sjön längre söderut lyste som silver — åker och äng voro vita.
»Ja, i natt fryser det i bygden också», sade Simon.
Han steg av hästen och gick och ledde hennes, när det bar utför. Stigen var så brant på många ställen, så Kristin tyckte knappast hon vågade se framåt. Simon stödde henne med ryggen mot hennes knä, och hon höll sig fast med ena handen bakpå hästländen. En och annan sten rullade ut under hästhovarna, trillade nedåt, stannade litet och rullade igen, rubbade fler, som den tog med sig —.
Till sist voro de nere. De redo över kornåkrarna norr om gården mellan de rimfrusna sädesskylarna. Det rasslade och prasslade otäckt i asparna ovanför dem i den stilla, ljusa natten.
»Är det sant», frågade Simon och torkade sig över ansiktet med armen, »att du icke haft något förebud —?»
Kristin sade att det var sant. Han återtog:
