hon var så uttröttad av alla dessa vaknätter, hon visste att hon tålde ej vid att falla i gråt nu —.
Simon stack tillbaka bullan under skjortlinningen:
»Åh ja. Jag skall giva en tre års oxe till kyrkan på Sankt Mikaels kväll, varje höst så länge jag lever, om han vill vänta litet med att hämta denna själen. Han måste då väl vara som en plockad kyckling också i vågskålen, Andres — så liten —»; men då han försökte skratta litet, svek honom rösten en smula.
»Simon, Simon» bad hon.
»Ja, det går som det är lagt för oss, Kristin. Och Gud själv råder för den saken, han vet väl bäst —.» Fadern sade ej mer och stod och såg ned på sin son.
Den åttonde natten vakade Simon och en av tärnorna, medan
Kristin slumrade litet borta på bänken. När hon vaknade, sov flickan.
Simon satt, som han hade setat de flesta nätterna, på bänken vid
huvudgärden; han satt med ansiktet lutat över sängen och barnet.
»Sover han?» viskade Kristin och kom dit fram.
Simon lyfte huvudet. Han strök sig med handen över ansiktet; hon såg att han var våt på kinderna, men han svarade stilla och lugnt:
»Nu tror jag ej, Kristin, att Andres får sömn, förrän han kommer under torvan i vigd mull »
Kristin stod stilla — det var som om hon stelnade. Långsamt bleknade hon under solbrännan, blev vit ända ut på läpparna.
Så gick hon bort i vrån och tog sina ytterplagg.
»Du får laga så —», hon talade som om hon var torr i hals och mun, »så att du är ensam här, när jag kommer tillbaka. Sitt hos honom du — och när du ser mig träda in, så säg icke ett ord, och säg aldrig ett ord om detta sedan, icke till mig och icke till någon. Icke ens till prästen —»
Simon reste sig, kom långsamt bort till henne. Han också hade bleknat.
»Nej — Kristin!» Han talade nästan ohörbart. »Jag — törs icke — låta dig gå den vägen —»
Hon satte på sig kappan, tog fram en linneduk ur kistan i hörnet, vek ihop den och gömde den i barmen.
»Jag törs. Du vet att ingen får komma in till oss sedan, innan jag ropar — ingen får komma in till oss eller tala till oss, innan han vaknat och har talat själv —»
»Vad tänker du din far skulle menat om detta?» viskade han sakta som förut. »Kristin — gör det icke —»
»Förr har jag gjort det som tycktes min far orätt — då var det endast för att främja min egen lust —. Andres är också hans kött och blod — mitt eget kött, Simon — min enda systers son —»
Simon andades tungt och skälvande; hon stod och såg ned.
