»Men vill du icke att jag skall försöka denna sista utväg »; han stod som förut med böjt huvud och svarade icke. Då upprepade hon det och visste ej om att det kom ett litet underligt leende, nästan hånfullt, kring hennes vita läppar:
»Vill du icke att jag skall gå?»
Han vände huvudet åt sidan, och hon gick förbi honom, steg ljudlöst ut genom dörren och stängde stilla efter sig.
Det var becksvart ute med små fläktar av sunnanvind, så att
stjärnorna flämtade och blinkade oroligt. Hon hade ej kommit
längre än upp i gatan mellan gärdsgårdarna, och hon kände det,
som om hon trätt ut i själva evigheten. En ändlös färd bakom
henne och framför henne. Som om hon aldrig skulle komma ut ur
detta, som hon stigit in i, när hon trädde ut i denna natt —.
Själva mörkret var som en makt, mot vilken hon pressade sig fram. Hon trampade i något slipprigt — vägen var uppkörd av sädesfororna, och det töade av sunnanvädret. Med varje fjät måste hon rycka sig lös från natten och den fuktiga kylan, som klibbade sig fast vid hennes fötter, sög sig uppåt och tyngde hennes klänningsfåll. Ett och annat fallande blad snuddade förbi henne — som om ett levande liv i mörkret vidrört henne — skonsamt i känslan av sin övermakt: »gå tillbaka du —!»
När hon kom upp på allmänna färdevägen, blev det lättare att gå: den var gräsbevuxen, hon fastnade ej längre med fötterna i sörjan. Hon kände sitt ansikte hårdnat som sten, kroppen spänd och stram — varje steg bar henne obönhörligt mot skogshultet, som hon måste igenom. Där steg upp inom henne som en inre lamhet — omöjligt tordes hon gå genom detta stycke mörker; men hon hade ej en tanke på att vända om. Hon kände icke av sin kropp av skräck, och under tiden fortsatte hon att skrida framåt som i sömn, trampade säkert över stenar och rötter och genom vattenpussar, omedvetet vaksam på att ej snava, falla ur sin jämna skritt och ge rädslan övertaget.
Nu susade granarna närmare och närmare i natten; hon gick in bland dem, sömngångarlugnt. Hon förnam varje ljud och tordes knappt blinka med ögonen för mörkret. Älvens brus, de tunga suckarna i barrträden, ett porlande över stenar, som hon gick fram emot och kom förbi och gick bort ifrån. En gång rullade en sten uppe i uren, som om något levande hade rört sig där — svetten bröt fram över hela hennes kropp, men hon vågade varken sakta av eller påskynda sin gång för det.
Kristins ögon voro nu så vanda vid mörkret att då hon kom ut ur skogen kunde hon skönja ett och annat — det glimtade litet i den slingrande älven, i vatten ute på myrarna. Gärdena skilde sig från det svarta, husklungorna syntes som kärnor av mörker i deras mitt. Himlen började visst också ljusna, högt över där hon
564
