gick, hon förnam det, men hon vågade ej se upp, ovan de himmelshöga, svarta bergväggarna. Men hon visste att det måste snart vara den tid då månen skulle gå upp —.
Hon försökte påminna sig själv: om fyra timmar är det dag — folk tar itu med dagens sysslor på alla gårdar i bygden — luften grånar av morgonnyet, det ljusnar över höjderna. Då är det icke lång väg — vid dagsljus är det ej långt från Formo till kyrkan. Och då hade hon själv länge varit inomhus. Men hon kände en aning om att då måste hon vara en annan än när hon gick ut —.
Hon visste — hade det gällt ett av hennes egna barn, då hade hon ej vågat ta på sitt ansvar att försöka denna yttersta utväg. Avvända Guds hand, när han sträckte ut den efter en levande själ! När hon satt hos sina egna små barn, då hon var ung och hennes hjärta vekt och ömt, då hade hon försökt säga, fast hon tyckte hon måste falla samman av ångest och hjärtekval: »Herre, du älskar dem bättre än jag — ske din vilje!»
Men nu gick hon här i natt och trotsade sin egen fasa — Detta som icke var hennes, det ville hon rädda, vad hon så räddade det till —.
Ty du också, Simon Darre, tog emot, när det gällde det käraste du ägde på jorden, du tog emot mera än en människa kan ta emot med full heder —.
»Vill du att jag icke skall gå?» — och han hade ej varit man till att svara. Innerst inne visste hon, att dog barnet, så skulle Simon nog förmå bära det också. Men hon hade slagit ned på honom vid det enda tillfälle då hon sett att han var nära att falla ihop — hon grep det och gav sig av med det. Den hemligheten skulle hon ha med honom — att han visste hon hade också sett honom, en gång då han icke stod stadigt på sina fötter.
Ty han hade fått veta för mycket om henne. Av den man som hon vrakat hade hon tagit emot hjälp, var gång det gällde att rädda den hon utvalt. Den giljare hon förkastat, var just den man hon vände sig till, var gång hon behövde någon som värjde hennes kärlek. Och aldrig hade hon bett Simon förgäves — gång på gång hade han ställt sig skyddande framför henne, hans godhet och hans styrka hade varit hennes värn.
Alltså gjorde hon denna nattliga vandring för att få kasta av sig något av skuldebördan — och först nu stod det klart för henne hur tryckande tung den var.
Simon hade tvungit henne att märka till sist att han var den starkaste — starkare än hon själv och starkare än den man hon valt att giva sig åt. Hon hade visst förstått det alltifrån den stund då de tre möttes på det skamliga stället i Oslo — fast hon då icke ville inse att den där rundkindade, fetlagda pratmakaren till pojke var starkare —.
Så gick hon nu här och tordes ej åkalla ett gott och heligt namn,
