och hon belastade sig med denna synd för att få — hon visste icke vad — var det hämnd — hämnd för att hon blivit tvungen att inse att han var mera högsinnad än de båda —?
»Men nu har du ock fått röna, Simon — att när det gäller livet för den man älskar mera än sitt eget hjärta — så griper en arm människa efter allt, allt —.»
Månen hade kommit upp över fjällranden, när hon gick uppåt backen till kyrkan. Äter var det som om hon måste rida en ny våg av fasa — månljuset låg som skir spindelväv över den tjärade massan; kyrkan själv stod hemsk och hotande svart under det tunna floret. För första gången såg hon korset utanför på vallen och vågade ej gå bort och hälsa det signade trät. Hon kröp över där hon visste att kyrkogårdsmuren av torv och sten var lägst och lättast att komma över.
En och annan gravsten glänste som vatten nere i det höga, daggiga gräset. Kristin gick rakt över kyrkogården ned till fattiggravarna vid inhägnadens sydsida.
Hon gick dit där en fattig inflyttad låg. Mannen hade frusit ihjäl i fjället en vinter; hans båda moderlösa döttrar fingo gå på socknen, tills Lavrans Björgulfson erbjöd sig att uppfostra dem. När de blevo vuxna och artade sig väl, hade hennes far själv skaffat hederliga, arbetssamma män åt dem och skänkt dem både ko och kalv och tackor, Ragnfrid gav dem säng och sängkläder och järngryta — nu sutto de som välbärgade hustrur efter sina omständigheter. Den ena hade varit Ramborgs tärna, och Ramborg hade burit barn till dopet åt henne —.
»Så får du unna mig ett stycke torv av taket ditt, Bjarne, åt Ramborgs son.» Hon lade sig ned på knä och drog sin dolk.
Svetten pärlade iskall på hennes panna och överläpp, när hon grävde in sina fingrar under den daggvåta torven. Det tog emot i jorden — bara rötter — hon skar av dem med dolken.
Till gengåva måste vålnaden ha guld eller silver, som nedärvts genom tre ättled. Hon drog av sig den lilla guldring med rubiner som varit hennes farmors fästering — »barnet är min fars avkomma». Hon stack ned ringen så djupt i jorden hon kunde, svepte in torvstycket i linneduken och täckte mossa och löv över det ställe där hon tagit det.
När hon reste sig upp, skälvde benen under henne, så att hon måste stå litet, innan hon kunde vända sig om. Såg hon under armbågen nu, så kunde hon se dem —
Och det drog så förfärligt i henne, som om de ville tvinga henne att göra det — Alla de döda som känt henne förr i världen, »Är det du, Kristin Lavransdotter — kommer du hit i slikt ärende —?» Arne Gyrdsson i graven utanför västra ingången. »Ja, Arne, du tör väl förundra dig — jag var icke sådan, den tid du och jag kände varandra —.»
566
